Lite kort om dagens golfturnering...

Idag firade Universidad de Belgrano 44 år. Bland annat hölls det en golftävling på den banan jag var och spelade på i tisdags. Såklart var jag med och tävlade. Det hela slutade med att jag fick bäst score bland alla studenter som spelade!

Jag var också den enda studenten som var med. Vad min score blev behöver vi ju inte gräva ned oss i. Huvudsaken är ju att man har roligt i golf, och det hade jag. Om man räknar bort hål 4 (en boll out, en i vattnet och treputt) och hål 18 (4 slag i sista bunkern... modell St. Andrews) så var det en rätt bra runda om man tänker efter. Tyvärr spelade vi slag och inte poäng. Jag vann inte. Så kan det gå.

Vintern kom också tillbaks imorse när vi gick ut. Kallt och regnigt. Murphy såg däremot till att solen kom fram när vi puttat färdigt på 18!

Jag gick nog mest omkring och var glad över att jag nu är morbror för första gången! Det känns stort. Tänkte inte skriva så mycket mer än såhär. Här kommer några bilder:

Hur man botar studieångest...

Nu är det dags. Det har gått en bra bit in på terminen och "parciales" dvs. halvtidsproven dyker snart upp. Igår fick jag studieångest. Jag har varit här en hel del men jag har ändå inte riktigt satt mig in i studierna på riktigt. Alla universitetspolare, speciellt Martin, vet att så är också fallet i Sverige: jag gör en massa annat roligt under terminen och sen kommer jag på att jag kanske borde börja plugga lite under tenta-p. Det är oftast Martin som får påminna mig om att tentan är om en vecka eller liknande. (Till mamma och pappa: Detta inlägg är bara på skämt. Jag pluggar flitigt varje dag minst 8 timmar.) Detta pluggrace brukar ofta starta lite innan tentorna med en dags studieångest.

Ångesten går ut på att man tror att man måste göra allt på en gång. Det är faktiskt ett rätt intressant fenomen för egentligen är det ju inte så himla mycket oftast. Denna termins ångest startade med att Martin Vernengo, min Signaler- och Systemlärare skickade över en hel drös med uppgifter till mig som jag ska göra. Sr. Vernengo är nog den lärare som sätter högst nivå på sitt ämne. Han ställer väldigt höga krav och är väldigt kunnig på just det han gör. Samma utbildningskvalité som i Sverige men inte alls samma pedagogik eller entusiasm. Fourier- och Laplacetransformer hit, och LTI-problem dit... jobbiga uppgifter med andra ord. Dessa uppgifter gjorde de andra i min klass under hela förra terminen så inte undra på att jag fick lite ångest. Det delades också ut en parciales uppgift i marketing, och så har vi parcial i logistik nästa vecka.

Hur botade jag det hela?

Igår, när ångesten var som värst, använde jag det gamla "städa bakom elementen"-knepet. Inte bokstavligt, men jag gick ut och sprang i parken. När jag kom på att jag var tvungen att börja plugga så fort jag kom hem tänkte jag lite som Forrest Gump: jag springer lite till. Det slutade med att jag sprang 7,2 km (4 varv) i en park i Palermo och dryga 6 längs med Avenida del Libertador. När jag kom hem var jag så trött att jag inte KUNDE plugga. Då hade jag en ursäkt.

Idag gick jag till skolan kl. 8 på morgonen, dvs. så tidigt som möjligt och hade datorarkitektur. I niorasten gick jag ned till stationen, tog tåget till Retiro, köpte en bussbiljett till City Bell (en dryg timme bort), och tog sedan en taxi därifrån till Club de Golf Estudiantes de la Plata. Ahhh...

På plats träffade jag "El Pájaro", klubbens pro. Han avslutade precis en lunch med en elev (läkare) som bjöd oss på lunch för att sitta och snacka lite skit. Efter lunchen gick vi ned till Driving Rangen för han skulle ha lektion med en argentinare. Eftersom argentinaren såklart var sen fick jag en kort privatlektion på 20 minuter. Efter detta slog jag en till hink med blandad framgång, och stod sedan och chippade lite på de alltför snabba greenerna.

Vi gick sedan ut en niohålsrunda bara golfpron och jag! Han visade mig var man skulle sikta, hur jag skulle bli av med min slice, och lite små lokala knep. Just det, det var soligt också. Mitt första utslag var en 250-metersdrive på en torr fairway! Jag mådde rätt bra just i det tillfället. En birdie, och bara ett ihopklappningshål totalt. Rätt OK för att vara första rundan på ett tag, men jag förlorade matchplay med 4 down och bara ett vunnet hål.

Jag skyndade sedan tillbaks till Buenos Aires och trängde mig in i ett pendeltåg för att hinna till 7-lektionen i logistik. (Jag skolkade från tangon, den kan jag ändå!) När jag kom halvspringande till universitetsportarna möttes jag av de andra svenskarna som också tar logistiken: lektionen var inställd. Helt otippat hade de också drabbats av studieångest och vi bestämde oss för att sätta oss och plugga inför logistikparcialen imorgon. Precis då kom Susanna, en argentinska som också läser logistik som vi inte känner, och frågade om vi hade gjort uppgifterna som kommer på parcialen. Vi svarade nej varpå hon erbjöd sig att skicka över sina svar till oss. YES! Tack för de 5 timmarna! Jag tror argentinarna i klassen tycker synd om oss för läraren pratar så snabbt och är så konstig.

Vips vaps chiffonjé så var den studieångesten borta. Nu är det bara att sätta sig och börja plugga.

El Frasco

För tillfället skriver jag detta blogginlägg på Word. Kan ni tänka er? Hur handikappad är man inte idag om man inte har Internet? Jag vet att det låter lite väl ”gammaldags” att ställa en sådan fråga men det är först när man inte har Internet som man förstår hur mycket man saknar det. Jag går omkring här i lägenheten och vet inte hur jag ska kunna ta reda på vad som händer imorgon i stan och hur vädret ska bli. Jag kan inte heller kolla mail (livsviktigt) och bloggkommentarer (livsviktigare). Jaja… spellcheck på word gör i alla fall stor bokstav på I i Internet automagiskt. Något (jag skrev ”nåt” först men då tyckte word det var vardagligt och inte skulle användas i mitt dokument) kan man glädjas av.

Idag var vi på fotboll. Klara, David och jag… och vilken fest det var!! Solen sken, nästan 30 grader, läktarna var fullsatta med skrikande argentinare, bengaliska eldar och Messi gjorde hattrick och 2 mål var cykelsparkar. Argentina vann tillslut med hela 8-0! Utklassning.

Njae… nu överdrev jag nog lite. Jag har gott om tid så ni får hela storyn:

I torsdags, när mina episkt sena gruppkamrater äntligen dök upp berättade jag stolt att jag hade fått tag på biljetter till fotbollsmatchen i helgen. De tyckte jag var galen som hade köat och dessutom köpt ”populares” dvs ”folkets biljetter” dvs ”inte riktigt Sandviksbiljetter”. ”Compraste populares?! Oye, che, van a matarte allí!” ”Sí, sacan los turistas y los matan! No es broma.” ”Debes ir muy temprano para conseguir un sitio para que veas el partido!” “Por lo menos 3 horas antes!” “Por lo menos!” Ja, ni fattar.

När jag imorse vaknade av regnet mot rutan (Jo, jag hade också ställt väckarklockan, men det finns en knapp på den som heter Snooze som är guld värd!) tänkte jag att det var nog bara en tropisk skur som passerade för att dra ner temperaturen till en behagligare nivå. Tydligen var det inte en ”tropisk skur” utan ett ”svenskt pissväder” som passerade. Medeltemperaturen för dagen skulle landa kring 6 grader och fuktigt.

När vi träffades kl. 12:45 var David redan dyngsur och Klara var bara småsur, så dagen hade redan börjat toppen! Vi kom till stadion 3 timmar innan matchen precis som polarna rekommenderat och letade snabbt och smidigt upp vår läktare. (Snabbt och smidigt = efter 8 kvarters omväg, i leran under en bro, ut på en motorvägspåfart och till sist fram till läktaren) Jag blev dessutom bestulen på mitt lånade paraply av polisen (hmm… syftningarna i den meningen kan vara svårtolkade: jag lånade ett paraply av Alfredo och polisen snodde det). De sa att jag inte fick ta med det in på arenan för jag kunde kasta det in på planen och att jag skulle lämna det hos dem för att sedan hämta det igen på samma ställe. Jag hade inte så mycket val även om jag tvivlade starkt på att jag någonsin skulle få tillbaks paraplyet och jag lämnade snällt och svenskt in den potentiella projektilen. Hur kunde de veta att jag skulle ha kastat paraplyet på linjedomaren?! Tydligen skulle jag ha tagit med mig kakor till stadion för att kasta istället för ett paraply. De flyger längre än paraplyer och polisen tar inte dem när man går in. Orutinerat.

Väl på plats så jag fram emot att trängas tillsammans med skrikande argentinare och stå och hoppa mig varm tills matchen skulle börja. Det fanns 4 personer på läktaren. Istället för att stå högt upp i regnet på en kall och blåsig läktare bästemde (så stavar jag det) vi oss för att köpa lite kaffe och ställa oss i lä. Kaffegubben hånskrattade lite lätt åt mig när jag frågade om han hade mjölk (de brukar ha det) och hällde sedan upp världens sötaste kaffe till ett turistpris på 4 peso styck. Hade vi varit argentinare hade det inte kostat mer än 2 peso; det kan jag svära på. Påminn mig om att jag ska skriva ett inlägg om kaffe någon gång. Det är också en rolig historia. Anyways…

Efter 3 timmar började läktarna äntligen fyllas med folk och spelarna klev in på planen. Det kändes lite 1936 när en ensam högtalare (en sån där som finns i tecknade filmer) spelade upp argentinska nationalsången och kommentatorn läste upp startelvorna. Matchen drog igång.

När Riquelme drog en 25-metersfrispark i ribban tänkte jag och resten av popularesläktaren att det skulle bli en enkel match. Paraguayanerna skulle få agera koner. Tyvärr var det inte så mycket mer som krävdes av Paraguay när mittlåset i Argentina heter Coloccini och Demichelis (ursäkta stavningarna): 2 backar som spelar chansfotboll och tycker om att glidtackla. Hur Paraguays 0-1 mål kom till kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg för storbildsskärmen på stadion fungerar ju givetvis inte, men jag tror Collochini snubblade och Demmiccelis sprang ihop med Abondanzieri (varför kan de inte heta lite vettigare namn?) och sen studsade bollen in i mål. Typ.

När planens bäste spelare, Carlos Tevez, sedan fick rött kort i slutet på första halvlek kändes det surt - inte bara om fötterna utan även om hela situationen. Blött, underläge, numerärt underläge, skadad målvakt och en osynlig Messi. ”Puede ser un frasco!” tror jag Klara uttryckte sig. Stabil spanska!

Andra halvlek drog igång med Argentina som det bollförande laget. Det går inte att inte beundra deras fantastiska teknik och spel på små ytor. Samtidigt kan man ifrågasätta 3-3-3 systemet som användes och deras förkärlek för att alltid spela upp bollen i mitten. Messi behövde i och för sig bara en möjlighet. En fantastisk dribbling (verbet för att dribbla heter maradonear här) och en perfekt passning gav 1-1 och lite hopp till den frusna och tysta publiken. Matchen skulle också sluta 1-1 vilket inte är vad argentinarna hade hoppats på. Det betyder nog ingenting i slutändan då Argentina borde ta sig till VM.

Blöta och trötta gick vi sedan 20 minuterspromenaden till Davids lägenhet. Där köpte vi ett gäng empanadas (vi var skapligt hungriga) och vräkte i oss dem samtidigt som vi spekulerade om vad vi skulle göra under kvällen. Vi röstade på bio och gick och såg ”Tropical Thunder” med bl.a. Ben Stiller och Jack Black. Det kändes skönt att gräva ner sig i en biosalong och skratta gott till en mycket rolig film.

Konstigt nog slutade kvällen där. Jag kände mig helt paff när jag gick hem och klockan inte slagit 23. Jag måste däremot medge att jag gick in i nyöppnade glassaffären utanför dörren och fick ett smakprov av mascarponeglass och russinchokladglass innan jag gick upp till lägenheten. Gott, men jag ska nog klara mig från missbruk.

Imorgon skulle vi ha åkt till Parque de la Costa men jag tror det blir en lugn dag istället. Vi fick tillräckligt med utomhusluft idag, och jag tror ingen av oss var speciellt sugen på att blöta ner sig på en nöjespark istället.

Vi får se när detta inlägg publiceras, men det skrevs lördag kväll.

Att köa

På lördag spelar Argentina VM-kval hemma mot Paraguay. Självklart ska man gå på den matchen eftersom den spelas på Monumental som ligger bara några kvarter från Belgrano (River's Stadium). Ticnet tänkte jag, men tänk så fel jag hade.

Klara åkte igår för att köpa biljetter till David, mig och några andra utbytesstudenter. David och jag, som satt och "jobbade" med optimering och tittade på film tyckte det var en vettig deal: Klara, som inte alls är hälften så fanatisk till fotboll får åka och fixa. Vi kunde slappa.

Men rättvisa skulle snabbt skipas. Någon gång mitt i filmen meddelar Klara oss att biljettkassan är stängd för dagen och att den öppnar igen kl. 06.00 imorgon bitti med billigare biljetter. Hon hade hoppats på att (nu ska vi se så att jag får rätt citat) "någon såndär fotbollstokig människa" skulle gå upp och köpa på morgonen istället. Visserligen är David fotbollstokig, men han är också morgontrött. Jag förstod snabbt att om inte jag skulle göra det skulle vi inte gå på matchen.

Jag föreställde mig ett sovande BsAs med 4 tappra paraguayaner köandes framför en öde biljettlucka och jag hade planerat att vara tillbaks i sängen runt 7-snåret. Så fel jag hade.

Självklart är det mörkt kl. 05:30 på morgonen så när jag klev av taxin (som jag för övrigt kommer fakturera David och Klara) såg jag inte att kön sträckte sig 10 kvarter mot floden. Jobbigt.

Det var inte så mycket att göra förutom att bita i det sura, kalla, trötta, mörka och fuktiga äpplet och ställa sig i längst bak i kön och vänta. 4 timmar senare var jag framme vid biljettkassan.

Regeln är att man bara får köpa 2 biljetter, så jag tänkte att detta skulle bli ett utmärkt tillfälle att äntligen muta någon. (Man måste ju prova när man är här nere!) Men jag kom på ett smidigare sätt. De paret som stod bakom mig i kön skulle bara köpa 3 biljetter så jag log lite turistigt och sa att jag inte förstod varför man bara fick köpa 2 och sedan frågade jag om jag fick köpa deras sista biljett... och det fick jag! Success! Är matchen inte bra då...

Det som överraskade mig mest var att vissa personer (mycket smartare är mig) gick i grupper förbi alla personer i kön och sa "permiso, permiso" "ursäkta, ursäkta" ända tills de kom fram till en vaktstation som fanns varje 150 meter. Jag tror ingen fattade att det var köfuskare det handlade om, men vad ska man göra? 99% av folket står ju 1, eller kanske 2 personer tillsammans i kön, och då kan man ju inte börja mucka med en grupp på 6 eller 7. Smart fast otroligt omoraliskt. Jag kan inte säga att jag är helt stolt över det, men när en full köfuskare som skulle krypa under kravallstängslet slog sig rejält i huvudet och fick gå ur kön tänkte jag för mig själv "rätt åt dig". Förlåt, men ni skulle också tänkt så efter 3 timmar i en kö.

När jag kom hem till lägenheten igen tänkte jag ventilera tankarna på en gång, men mina fingrar var för kalla och jag somnade på en gång. Nu sitter jag som många säkert redan gissat på skolans bibliotek och väntar på gruppkamrater. De är just nu 41 minuter försenade. Småpotatis.

Aha... nu kom de. Måste gå. Ciao

I biblioteket igen...

Ja, jag sitter faktiskt i skolans bibliotek än en gång. Jag skulle arbetat med grupparbetet, men idag ringde de faktiskt mig och sa att de inte kunde arbeta. Gött!

En mycket konstruktiv dag med dataspelande på marketinglektionen (jo, fast vi fick titta lite på papprena ibland så det såg ut som vi jobbade) och sen en lång café con leche-paus i kafeterian och nu lite R&R i biblioteket. Nu tänker ni säkert: "Men snälla Jonas, du får inte spela dataspel på lektionen." Jo. Det får jag. Jag har varit en bra elev hela min skolkarriär och aldrig varit det minsta busig nån gång. Nu får jag vara det, och jag var dessutom färdig med lektionsuppgiften (eller rättare sagt: senaste 3 lektionernauppgiften. tröga bolivianer!).

Igår var vi på jakt efter sushi. I ett land där det luktar grillat kött när öppnar dörren på kvällarna är detta inte helt lätt. Jag har visserligen en take-away-sushi mitt emot min lägenhet men jag har hört att den ska vara dyr och dessutom halvdan. För att hitta ett lämpligt sushiställe bestämde jag mig för att ställa mig och vänta på nästa kostymklädda argentinare som gick förbi och fråga honom. Man kan ju inte vara äkta businessman om man inte vet var det finns ett bra sushihak. (Alla ni som är äkta businessmän/kvinnor och som läser detta kan bekräfta detta. Om inte, skriv en kommentar så tar jag bort meningen.) Ni som läst tidigare inlägg vet att man inte kan lita på argentinare till 100% vad det gäller vägbeskrivningar så det var på vinst och förlust vi siktade på Guatemala och Fitz Roy. Restaurangen hette Osaka och verkade väldigt trevlig och "inne" så att säga. Tyvärr var den för kvällen fullbokad så det får bli någon annan gång.

Istället gick vi till ett ställe som heter Bio. (hit ska vi gå när du kommer Ulrica!) Här fanns det bara ekologiskt odlade matvaror och endast vegetarisk mat och t.om. ekologiska drycker. Det är rätt så udda i en stad där man slänger glasflaskor, metallskräp och mjölkförpackningar i en och samma sopsäck. Det var således mycket skönt att få lätta sitt samvete med att äta lite ekologiskt (och väldigt gott). Dessutom så tror jag magen tackade mig för en paus från köttätandet som man gör varje dag. Varsågod. Undra om de källsorterar soporna från den restaurangen. Jag tror inte det.

Jo just det. Anledningen till varför jag skrev om restaurangbesök i två stycken är att jag hade egentligen tänkt att recensera restauranger mer i min blogg. Onekligen går man ut mycket mer här och det vore kanske något att skriva om i bloggen. Om man tittar på hur jag recenserade maten i föregående 2 stycken så bör jag nog inte bli matkritiker. "Väldigt gott" säger nog inte så mycket egentligen, och egentligen så tror jag inte ni bryr er så mycket om restaurangerna här heller. Jag låter nog bli recensionerna i framtiden.

Nej, nu måste jag gå ut och springa lite. De håller på och öppna en glassbutik precis bredvid min trappuppgång och glassen här är väldigt god. Det blir ett riktigt test på mitt psyke att varje dag gå förbi den affären utan att köpa nåt. Men det ska nog gå bra...

I väntans tider...

Kapitel 1:

Nu sitter jag återigen på skolans bibliotek och väntar på mina gruppkamrater. Vi skulle träffats klockan halv fem, men inte helt oväntat har de ännu inte dykt upp (17:07). Jag tänker således skriva ända tills de dyker upp. Om de inte dyker upp så får jag skriva i all oändlighet, men ett sånt inlägg orkar ju ingen läsa, så för allas bästa är det nog bäst att jag sätter en tidsgräns på det hela. Datorbatteriet. Ni får ursäkta om det blir ett abrupt slut på det hela när de dyker upp, men det är det som är det fina i kråksången. (kan man använda det uttrycket så?) Ni får helt enkelt kolla in tiden då det hela publicerades för att se när det hela tog slut.

I Sverige kan man köpa luftspray för att spraya i toaletten om det luktar illa efter man har använt den. Det brukar heta "Airwick" eller motsvarande. Jag brukar köpa den lilla sprayapparaten man sätter på väggen och som man trycker på för att få en väl balanserad dos koncentrerad grandoft in i badrummet. Det finns också sprayflaskor som ser ut ungefär som hårspray att köpa. Dessa tycker jag personligen inte fungerar optimalt (varför jag kommenterar om något så ointressant som dessa kommer ni snart märka) och för att använda ett filmcitat: "Great! Now it smells like someone took a crap in a pinetree!" Ja, ni fattar. Efter ett slag blir också lukten från luftsprayen synonymt med toalettlukt, varpå hela syftet försvinner lite grann.

Här används luftsprayen till något helt annat, eller snarare ALLT annat. Kök, sovrum, taxibilar, kontor, klassrum, you name it! I många fall känns det som de används istället för att städa.

"Jaha, städdags!?" ...sprut, sprut... "Klart!"

"Ska vi öppna dörren och vädra lite?" "Nej, det är lugnt!" ...sprut... "Sådärja!"

"Gu va det luktar matos här. Kan du inte sätta igång fläkten!" "Nej, men jag kan hämta flaskan."

Undra om argentinarna går omkring med sin egen lilla pocket-size flaska i fickan på stan.

Frågan är vad som är värst; att ha ett rum som luktar illa, eller att veta att det luktar illa och att man sprutat in kemikalier för att dölja det hela. Jamenar, man dödar väl inte bakterierna med sprayen eller?

Till följd av detta känns det väldigt ofta som man går i en enda stor toalett när man är här. Detta problem tror jag inte argentinarna har när de åker utomlands. Om de längtar hem är det bara för dem att sätta sig på en toalett så är allt fixat! Lustigt!

Kapitel 2: (ja, de har fortfarande inte dykt upp):

Barcelona... ja... vad ska man säga. 0-1 borta mot Numancia är faktiskt inget att hänga i julgranen. Igår när jag satt och lyssnade på matchen (Radio Catalunya) och la en patiens kunde jag inte låta bli att tro att det blir en till säsång, sesång, säsong, sesong, (nåt borde va rätt, tror det är 3:an?) med mycket bollinnehav, stillastående kameruaner, och stolpträffar a la Iniesta. (Han måste för övrigt vara den mest frustrerade fotbollsspelaren ever. Undra hur många gånger den mannen dribblat förbi ett mindre kompani för att sedan snubbla på mållinjen, träffa ribban, eller skjuta utanför.) (Undra om det är friskt att använda så här många parenteser [jamenar, OK att jag läser till ingenjör {vi använder mycket parenteser} men nån gång måste jag ju lära mig hur man skriver ordentligt] när man skriver) hmmm... just det... Barcelona.

Det är nog inte frågan om dåligt spel, men jag saknar en viss liten fransman som alltid kom inskärande från högerkanten när Eto'o var markerad i mitten, eller Overmars som kunde ta en helplanslöpning från eget straffområde för att slå en målgivande pass. Jag tror t.o.m. Barcelona skulle tjäna på att när Puyol eller Toure börjar bygga upp spelet ge bort bollen till motståndarlaget och sen försöka kontra sönder matchen. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men fotboll handlar faktisk också om att göra mål.

Appropå fotboll. Vi har startat ett fotbollslag här med utbytesstudenter: FC Quilmes. Det finns en intrauniversitetstävling i 6-mannafotboll som vi anmälde oss till. 2 svenskar, 2 tyskar, 4 fransmän, 2 italienare, och en katalan. Vi hade vår första match i fredags när vi mötte Il Azurri (italienarna). 7-2 till FC Quilmes!!! Det var faktiskt rätt roligt att spela stereotypfotboll. Tyskarna på mittfältet, svenskarna som backar, och katalanen som forward. Italienarna (i andra laget) hade visserligen mycket skickliga spelare men saknade lagkänsla och föll väldigt lätt när man tacklade dem. Nu i veckan ska jag gå och köpa mig ett par fotbollsdojor.

Kapitel 3:

I lördags var vi på El Ateneo. El Ateneo är en bokhandel som är något speciell. Den är nämligen en gammal teater som är renoverad och sedan omgjord till bokaffär. Där kan man lugnt sitta i en skön fotölj och dricka en café con leche och läsa sin nyinköpta roman eller guidebok. Det är något utöver alla andra boklådor (ja, det är sant, en bokhandel flera boklådor) som man kan besöka runt om i världen.

Vi tyckte däremot inte det var någon höjdare att sitta inne i en luftsprayad bokhandel när vädret var som det var så vi promenerade vidare till Recoletas gravplats. Här är bland annat Evita begravd och beskyddad för att klara ett kärnvapenanfall. (tror jag. ni får läsa mer om det någon annanstans) Efter att ha sett alla turistiga delar av kyrkogården beslöt vi oss för att promenera till något lite mer muntert ställe.

Vi valde japanska trädgården. Det var länge sedan jag var inne i en japansk trädgård och visst fick man lite flashbacks från den gamla goda tiden. Jag minns framförallt den som fanns bredvid Himeijislottet. Då blev jag sugen att åka till Japan igen där saker och ting är i tid. (Ja, jag är på rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Skolan har bara ett bibliotek och det är rätt litet. Såvida inte mina gruppkamrater sitter bakom en pelare... vänta... nej...)

När solen började gå ner satte vi oss och drack lite mate i en park som kändes väldigt mycket som en stor rondell. När det blev mörkt blev det lite kyligt, så då satte jag på mig tröjan och gick in. (Om man bor utomlands får man retas!)

Kapitel 4:

Det är nu rätt så säkert att förutsätta att mina gruppkamrater inte kommer, så jag borde nog kapitelindela avsnitten så att det inte blir så jobbigt att läsa.

För er som inte vet blir jag morbror om ett slag! (Ulrica, jag hoppas du vet, annars är det nog dags att få lite panik) Detta är något som jag ser väldigt mycket fram emot. Helt enligt planerna skippar jag första året då det för det mesta kommer vara bajs och gråt. Jag kommer tillbaks när barnet börjar gå, prata och allt annat roligt.

Jag har däremot börjat tänka på om det är så smart att lära Spiggen spela piano som jag hade tänkt från en börjar. Säkrast är nog att inte göra detta. Jamenar, Ulrica bara klagar och klagar på att hon inte skulle lärt mig spela piano och visst vore det kul att vara bäst på något i släkten. (Sorry Ulrica, jag får nog ta den titeln nu. Om du vill kan vi ha en tävling: http://www.youtube.com/watch?v=4tislJu9Dls)

Spiggen får helt enkelt lära sig curling, ukulele och grekiska. Och ingen hjälp från mig! Jag tror däremot Ulrica och Stefan blir fantastiska föräldrar!

Kapitel 5:

Det arbetet vi skulle arbeta på idag ska handla om datorer. Daniel Olausson (IEI) hade nog blivit galen om han läste detta inlägg. Jag menar datorer: the story. Kom igen. Ursäkta spanskan men VAFAN SKA JAG SKRIVA OM! Nej just det, jag glömde, här skriver vi inget själva, här kopierar vi information från internet. Med andra ord ska vi klippa ihop text som redan finns till ett arbete om något som ingen bryr sig om.

Vi lämnade in en draft förra tisdagen och vår lärare Mario tyckte då att vi använt för lite vetenskapliga källor. Skriv in "computers" eller "ordenadores" i Google och se hur många vetenskapliga uppsatser ni får upp. "Hej jag heter NN och jag doktorerar i ämnet datorer!" Jag frågade mina arbetskamrater om jag skulle forska lite kring transistorer och kretskort och sånt som ÄR intressant som dragit igång datorutvecklingen rejält, men det var inte riktigt det som projektet skulle handla om. Det skulle handla om datorer.

Jaja, jag får väl anpassa mig. "When in Rome do as the Romanians!"

Kapitel 6:

Nu känner jag att det börjar bli dags att röra på mig. Om inte annat så har ni säkert tröttnat på att läsa. Jag börjar min sena kvällslektion om en timme, men jag måste gå dit om 20 minuter för det är då den börjar egentligen.

Jag borde också äta något kanske, men det är just vid denna tid som alla lunchställen har stängt och alla middagsställen inte öppnat. Jag får väl käka en macka nere i caféet.

Ni som läst ända hit: tack för sällskapet under denna trevliga eftermiddag. Vilken tur att jag väntade i biblioteket på att jobba, annars hade jag nog bara hunnit äta en ordentlig middag, eller handla frukost till imorgon, eller göra något annat vettigt!!!

Jag vill också tacka alla som gratulerat mig på födelsedagen! Visst är det lite slappt att tacka via en blogg men jag tror ni förstår mig om jag gör det på detta enkla sätt. TACK!

Just det, en sak till. (PS, typ...) Man får inte skriva kommentarer av det slag Martin gjorde till förra inlägget. Risken finns att jag inte är kompis med den personen när jag kommer tillbaks till Sverige. Det är bara jag som får skriva om sånt.

Nu börjar jag bli van.

Hej hopp! Nu var det längesen jag skrev några rader på min blogg och jag kan riktigt föreställa mig hur alla verkligen längtar och längtar efter en ny episod i mitt väldigt intressanta liv.

Faktum är att saker och ting har lugnat ner sig lite här just nu. (Om de någonsin varit något annat än just lugna är ju en fråga i sig.) Nej, men seriöst, jag har inte så himla mycket konkret att bidra med i bloggen och det är därför strömmen av inlägg sinat en del.

En sak som jag är lite rädd för är att jag håller på att bli mer argentinsk. Idag började jag kl. 09:30 och det tycker jag är alldeles för tidigt. Alla mina fyra klasser/möten idag var försenade med åtminstone 15 minuter, men jag brydde mig inte. (Jag kom till och med försent till en lektion, men ändå innan läraren.) Ja, jag håller på att bli van vid argentina. Tänk om jag blir såhär när jag kommer tillbaks till Sverige. Ni som känner mig bra vet att försenade människor är en av de 3 saker som jag hatar mest... (se om ni kan plocka de andra 2) Hjälp, jag vill inte bli sån!

Vad det gäller livet i övrigt så har jag inte så mycket att tillägga. Idag tyckte jag spanskan gick sämre än vanligt, men det är nog bara för att nu börjar jag förstå vilka fel jag gjort innan, och det betyder att jag uppfattar min spanska som sämre.

Förutom all familj och vänner så saknar jag mitt piano och mitt dragspel mest av allt. Det kliar verkligen i fingrarna när jag bara har en billig gitarr och en stämgaffel här nere. Hmm... om någon åker ner hit kan de väl ta med dragspelet? (eller pianot...) Jag går också och lyssnar på en massa go'a (skivs det så?) låtar på min eye-pod vilket gör att jag får lite Hälften Plus Fem flashbacks då och då. Folk måste tro att jag är lite smått skadad när de ser mig gå skrattandes ned för gatan, men det är svårt att inte göra det när man går och tänker tillbaks på ett av de bästa saxomofonsolon som jag hört! Jag får väl börja arra lite nya låtar här nere så att vi kan dra igång på direkten när alla kommer tillbaks! Mycket salsa och tango! Olé!

Häromdan hade jag mitt första lyckade Skype-samtal med min syster och svåger. Alltid när jag har skypat har det varit dålig mottagning, eko, osv. osv. men den här gången funkade det kanoners. Mottagningen var jättemycket bättre än per telefon och det är ju dessutom helt gratis. Jag ska försöka att vara online så mycket som möjligt med skype, men det är inte säkert att jag hör när folk ringer till mig. Det är inte direkt discohögtalare jag har på denna laptop. Då får ni försöka igen! Till alla er som jag inte har addade på skype så är mitt användarnamn lord_melin. (bra namn va... tänk vilka misstag man får leva med om man skapar hotmail-konto när man går i sjuan... shit.)

Nä, nu ska jag nog plugga lite innan jag så småningom går och lägger mig. (...)

Nu ska det bli skönt med vår! Eller hur? Ciao!