Äntligen...

Nu har jag fixat min dator! Såååååååååååååååååå Sköööööööööööööönt att kunna skriva såååååååhäääääääääääääääääär! Livets små framsteg. Jag köpte en liten skarv genom gallret på en stängd butik för hela 3 pesos. När butiksinnehavaren försökte säga att han inte hade växel på en peso (jag betalade 4) erbjöd jag mig att köpa den för fyra. Då blev han sur och gav mig en peso. Jag har inte riktigt förstått mig på dessa argentinare än. I alla fall, då var detta problem löst.

Idag, som sagt, var vi ute på stan och turistade. Vi såg hela 5 st demonstrationer, 2 pansarbeklädda vattenkanoner, och en grupp kravallpoliser uppställda "just in case". Tydligen är det någon jordbruksreform som är lite halvkontroversiell, men jag är inte tillräckligt insatt för att demonstrera. Jävla jordbruksreform!

Senare på dagen gick vi med Clelia, en grekisk/argentinsk översättare som har bott i Sverige och pratar svenska. Vi hittade henne på svenska föreningen. Hon hade en lägenhet som vi var och tittade på lite utanför Palermo (Av. Cabrera 3840 för er som vill titta). Den är kanske i längsta laget från Belgrano, fast det kan ju vara skönt att hyra från en som man känner någotsånär. Clelia var jättetrevlig!

Sist men inte minst var det dags för dagens köttbit, dvs middag. För 40 peso åt både jag och David oss mätta på gott kött och drack god öl. (40 peso totalt alltså)

Jag känner lite spontant att min "blogg" lutar med åt en 14-årings dagbok med väldigt mycket: "först gjorde vi det", "å sen ba", "det var kul" och "hej svej leverpastej". Jag skyller detta på att jag helt enkelt inte kan skriva bättre. Men nåväl, låt mig höja nivån lite under nästa stycke.

Känslorna är många. Det är en ny storstad och den är inte alls lik Linköping. (Nähä) Varje gång men går över gatan kan man bli påkörd, och när argentinarna tutar kan det betyda ett av följande: "Varsågod" "Nu kommer jag" "Nu svänger jag" "Nu åker jag rakt" "Nu stannar jag för att släppa av passagerare" "Hej" eller helt enkelt "Tut". Det gäller att då veta när det betyder vad. När jag frågade Clelia varför de tutar sa hon "Somos idiotas en el tráfico." Man går ständigt och håller koll på plånboken, ryggsäcken, och sig själv, något som är lite uttröttande efter ett slag. Staden har inget slut, solen går åt fel håll, och det finns inga berg att navigera efter. Vi har inte ens sett Rio de la Plata, och vi börjar tvivla på att den finns där. Det kan då långa stunder när varken David eller jag pratar något med varandra. Jag är nästan helt säker på att han också går och "smälter" alla intryck som man bombarderas med hela tiden. Ni som bott utomlands i en storstad vet denna känsla väl, och ni vet också att även om allt är nytt och svårt så är det också fantastiskt kul och spännande.

Det är också väldigt energikrävande (jäsp) och ännu är vi nog inte riktigt på argentinatid. Imorgon ska vi provåka partybussen 168 från Av. Cordoba till Belgrano för att se om lägenheten är för långt bort. Synpunkter uppskattas. Gonatt!