Många Martín men ingen Martin...

I Sverige har jag en mycket god vän som heter Martin. Förutom att vara en bra kompis så brukar han och jag också plugga tillsammans. Det har blivit en hel del matte under tiden som vi känt varandra och vi brukar ha rätt roligt när vi plugger. Kruxet är att Martin och jag är väldigt bra på väldigt olika saker. Jag, för att ta ett exempel, hatar allt som har med integraler och parciella integraler att göra. Jag tycker också dessa är svåra och jobbiga! Martin tycker dessa är hur lätta som helst. Han förstår sig däremot inte på hur geometriska former och trianglar fungerar. Om man har ett rum i 3D-och ett hjul som snurrar si och så... Mmmm... finns det något roligare att räkna dessa en lördagmorgon! Hursomhelst kompletterar vi varandra rätt hyfsat! Martin lärde mig linjär algebra och jag lärde honom den såkallade "universella algoritmen" som löser alla problem: se facit.



Här finns det en annan Martin... eller... inte Martin utan Martín. Han är min signaler- och systemlärare och är väldigt duktig. När jag säger väldigt duktig menar jag jättedålig. Ska jag behöva känna mig skrämd att ställa en fråga för jag vet att han kommer att hacka på mig? Han kan jättemycket och ser hela tiden till att påminna oss hur dåliga vi är. Än så länge har all vettig information till denna kursen kommit från LiU:s hemsida och Lasse Alfredssons anteckningar. Kommer ni ihåg dem? Gu va bra de är! (och nu är jag faktiskt inte ironisk!)



Självklart tror jag också på att inlärningskurvar mattas något av att sitta och räkna komplexa inverterade Laplace-transformer klockan 23:00 på en måndag, men detta är egentligen mer anledning till varför läraren borde vara ÄNNU mer pedagogisk. Om man ifrågasätter honom, eller räknar talet på ett annat sätt än hans fantastiska sätt blir man genast tillrättavisad. De första lektionerna var han lite snällare mot mig, men nu är jag en i mängden. Idag lyckade jag bli tillrättavisad två gånger för en Laplace- och en Z-transform som jag gjorde annorlunda. Jag hade rätt båda gångerna! Under lektionen sitter jag också och skriver små spydiga "matematiska anteckningar" som inte läraren kan förstå.



Faktum är att om det är någon kurs som jag tror jag kommer att ha svårt att klara, så är det denna. Jag ska läsa in ett halvår på en månad, och det som vi läser nu är inte speciellt lätt det heller. Dessutom är det en massa kretsar... och alla vet ju vad jag tycker om dem!

Nåväl. Som tur var så hade vi rätt mycket eget arbete idag så jag behövde egentligen bara räkna på och se glad ut... men det visade sig vara svårt det också:

>> plot(w,abs(H2));
>> N2 = polyval(R,exp(-j*w*Ts);
??? N2 = polyval(R,exp(-j*w*Ts);
Error: ")" expected, ";" found.
>> N2 = polyval(R,exp(-j*w*Ts));
>> D2 = polyval(G,exp(-j*w*Ts));
>> plot(exp(-j*w*Ts),abs(H2));
Warning: Imaginary parts of
complex X and/or Y arguments ignored.

>> Put(DET SKA FÖR I HELVETE INTE FINNAS X OCH Y I DEN PLOTTEN!
JAG ORKAR INTE MED MATLAB!!! AARRGRGHRGH)

??? Error using ==>put: variable 'DET' undefined

>> H2 = N2/D2;
>> plot(w,abs(H2));
>> plot(exp(-j*w*Ts),abs(H2));
Warning: Imaginary parts of complex X and/or Y arguments
ignored.
>> plot(w,abs(H2));
>> N2 = polyval(R,exp(j*w*Ts));

Jag tycker inte heller om MATLAB. Jag arbetade med en kille som heter... jo... Martín. Han var rätt smart faktiskt. Ända till han fick en rejäl utskällning av läraren för att han förkortat bort ett t för mycket av misstag. Då la han ner och satt och pillade sig i naveln istället.

Vi lyckades göra klart vårt fantastiska digitalfilter först, men istället för att låta de andra göra färdigt sina, avbröt han lektionen och alla fick gå hem. Pedagogiskt och bra!


En positiv sak för kvällen är att jag i alla fall känner mig som en i mängden. När vi går därifrån och alla skrattar åt samma sak känner man ändå en viss gemenskap. Det är också en bra stund sedan jag kände att spanskan var ett problem, och det är ju alltid positivt! Martín kommer att ringa mig för att vi någon gång ska ta itu med lite studier i detta ämne. Det blir nog bra, men jag tror knappast han håller samma klass som "the Real Martin".

Jag har också en kusin som heter Martin.

Man blir lite mörkrädd...

Jag vet att det blivit många blogginlägg de senaste dagarna, men så kan det gå när man måste ta pauser från pluggandet ibland.

Igår innan jag skulle gå och lägga mig tyckte jag det var en bra idé att lyssna lite på första amerikanska presidentdebatten för att sätta mig in lite i deras politik. Man måste ju kunna snacka lite om det nu när det är en hel del amerikaner vid universitetet. Jag menar... vi européer måste ju kunna snacka om nånting. Amerikanarna tror jag inte bryr sig.

Nu vet jag att politiska debatter också innehåller en hel del smutskastning så jag vet nog inte riktigt vad jag förväntade mig. Kanske en och annan politisk ståndpunkt och möjligtvis ett tydligt svar. Jag hade fel.

http://www.youtube.com/watch?v=adc3MSS5Ydc

Det var 90 minuter "I love America", "you're wrong", "when I was in a POW camp", "I will cut spending", "we need missile protection against Iran and North Korea" och bara blaha blaha. Jag blev inte det minsta klokare över vad de egentligen står för. Jag skrämdes också över deras fantastiskt dåliga retorik. Om man ska bli president för världens mäktigaste land borde man väl kunna sopa banan med sin retorik? Var har Churchill-retoriken tagit vägen?

Nu är jag också lite vinklad åt Obama-hållet men av de båda gjorde han det minst sämsta framträdandet. Men det faktum att han måste förklara varifrån han har fått sitt namn är ju rent löjligt! "What's in a name?" Men den har de nog inte läst.

I sakfrågorna fick jag inga svar alls. I svenska debatter kan man i alla fall få några svar. Här var det bara show. Nu är jag tvungen att lära mig kinesiska för att engelskan kommer ju inte vara världsspråk om ett par år. Jobbigt.

God Bless America!

På taket...

Idag är det soligt och varmt i BsAs. Jag tänkte därför sätta mig uppe på taket och sola lite. Denna gång hade jag åkt upp och kollat så dörren var öppen... och det var den.

Det är inte direkt en idyll på taket. Spackel, kablar, verktyg, cementpåsar och lite övrigt skräp pryder övervåningen. Hur som helst spelar det inte så stor roll när man kan få sola i en skön solstol och somna till bra musik. Man kommer dessutom upp över det värsta trafikbullret och det enda man hör är flygplanen som startar från Jorge Newbery och basgången från Pepsi Music Festival 6 km bort.

På taket finns också möjligheten att klättra upp ännu högre. Det finns en stege som leder upp till högsta punkten på byggnaden där åskledaren och den blinkande röda lampan finns. Den 24:e våningen så att säga. Självklart var jag tvungen att klättra upp och ta en titt på det hela.

Halvvägs upp på stegen slog det mig att jag nog är lite höjdrädd egentligen. Inte så höjdrädd att rädslan övervann nyfikenheten på vad som fanns på taket-taket, men lite grann. Dit jag skulle var högsta punkten på en radie på en bra bit och det fanns inte direkt säkerhetsstängsel heller. (Mamma oroa dig inte... hade jag trillat över kanten hade jag inte ramlat alla 24 våningar, bara 2, ned på det taket jag klättrade ifrån. Så det är lugnt!)

Äpplet kanske inte föll så långt ifrån trädet i det här fallet. ("no pun intended") Rättare sagt tror jag äpplet också är lite rädd för att hänga på en gren som är för högt upp. Men det var ändå nåt speciellt med känslan att stå så högt upp och se på hela Buenos Aires, Rio de La Plata, Uruguay och allt annat som hände nedanför. Där satte jag mig en stund och försökte komma över min höjdskräck-light men till slut var jag tvungen att klättra ned igen. Tvångstankar är läskiga!

Det är inte fel att vara lite höjdrädd. Stålmannen, och då menar jag inte dig pappa, är ju också höjdrädd och han verkar klara det helt OK.

Jag var sedan tvungen att gå och köpa lite jordgubbar till lunch. Desvärre var frukterian stängd av staten pga "sanitära problem". Det känns ju betryggande. Jag fick helt enkelt köpa det sura äpplet på nån annan frukteria så jag ställde in min patenterade personliga GPS och luktade mig fram till nästa affär. Det fanns inget annat val än att äta jordgubbar till lunch.

Mätt och belåten bestämde jag mig för att tackla taket än gång till. Det var ju fantastiskt skönt att sitta där i solen, och dessutom ville jag ju dokumentera mitt äventyr med kameran. Denna gång stannade jag lite längre där uppe för nu var ju min höjdrädsla botad. När solen började gå ned och vinden tilltog bestämde jag mig för att ge upp och klättra ned.

Lite blåsigt!

Blinkande röd lampa

Närmare än så blev det inte

Ofrivilligt lyckades jag få med universitetsbyggnaden på en bild

Känner ni igen t-shirten? Höhö.

360-view från taket

De sätter arg i argentinare...

Jag märkte på de sparsamma kommentarerna i förra inlägget att konsertrecensioner kanske inte är det allra bästa ämnet att inkludera i sin blogg. Hur som helst är det något som jag tycker mycket om så ni får helt enkelt stå ut med att det dyker upp en och annan sådan.

Idag fick vi betyg på vårt arbete om datorer. Jag fick en 10. Av 10. Full pott med andra ord. Jag var tyvärr den enda i klassen, och min grupp, som fick en 10 vilket resulterade i en hel del "blickar" från mina klasskamrater. Självklart undrar jag också lite om det är bara för att jag är utlänning som jag fick det betyget, men sen var min del av presentationen också bäst, helt objektivt. Jag överdriver inte. En grupp kopierade texten i sitt arbete och klistrade in den i en PowerPoint. Bilderna hade de glömt kopiera. Nåväl. Jag hade varit nöjd med "godkänt" för det spelar ju ingen roll alls om jag klarar en kurs precis eller cum laude.

Efter lektionen gick jag till "Taller 4" för att olagligt kopiera en bok med marknadsföringstext. Det var lite människor före mig i kön så jag tog en nummerlapp, satte på iPoden och stod lugnt och svenskt och väntade på min tur. Precis efter mig kom en annan person in och tog en nummerlapp. Vi bytte lite blickar, ("exchanged looks", finns det på svenska?) och det rådde inget tvivel på att jag hade kommit före honom i kön. Ni vet ju vid det här laget vart jag är på väg med berättelsen, så för att göra en lång kö... jag menar story kort så slutade det hela med att jag gick där ifrån utan mina kopior. Arg.

Arg på han som med flit skrynklade ihop sin nummerlapp så att jag inte skulle se att han hade 87 (jag hade 86) för att inte få dåligt samvete för att gå före mig i kön. Arg på de 5 andra personerna som helt struntade i nummerlapp och klängde över disken för att få hjälp först. Arg på personalen för att de är totalt inkompetenta. Arg på deras föräldrar för att de inte har lärt sina barn hyfs. Arg på det argentinska skolsystemet för att de inte lär ut vad den kö är för något. Arg på mig själv för att jag är så svensk så jag inte kan trängas och knuffas jag med. Allmänt arg helt enkelt.

Det är ändå rätt svenskt att ventilera sin ilska på en blogg. Jag slår hårt på varje tangent för att riktigt visa för datorn att jag verkligen är arg. Är det nyttigt? Jag antar att motståndarlaget i fotboll idag kommer åka på en och annan glidtackling från mig idag. Speciellt om det är argentinare. Jag tror jag ska börja med spelare #1, sen #2, sen #4 bara för att jävlas, sen målvakten som inte har ett nummer och precis när spelare #3 tror att han har klarat sig undan och är på väg hem då ska jag bensaxa honom bakifrån. Spelare #5, 6, 7, och 8 kommer jag inte glidtackla för det tar ju så himla mycket tid och kraft att glidtackla så det hinner jag nog inte med på 2 x 25 minuter!

Det ska bli skönt med helg.

Där jag trivs...

(Jag ber redan nu om ursäkt för det alltför musikaliska innehållet i detta inlägg. Förlåt.)

I söndags var jag på raggaekonsert. Den var bra. Musikerna var säkert rätt duktiga. Det lät som bra raggae. Där ungefär slutar min analys. Jag kan analysera andra saker: lokalen var rökig, jag var trött, hade ont i halsen och jag hade tidig lektion på måndagen. Jag sveptes inte med i raggaen direkt. Det händer liksom inget. "Spelar du melodi eller komp?" "Va? Jag? Nej... hmmm... jag är gitarrist!" För att vara diplomatisk avslutar jag med denna mening: Man får tycka om raggae om man vill.

Vad har däremot en döv komponist med CD-skivans uppfinning att göra? (Hängde ni med på den övergången?) Jo, när utvecklarlaget hos Sony (tror jag det var) skulle bestämma storleken på skivan hade de svårt att bestämma sig. 11 cm, 9 cm, eller varför inte 10cm? Då kom en musiker i gruppen (think outside the box) på att det vore kul att kunna lyssna på hela Beethovens 9:onde symfoni utan att behöva byta skiva. Den längsta inspelningen var 74 minuter och för detta krävdes 12 cm, varför dagens CD-, och DVD:skivor har den diametern. Lite kuriosa.

I alla fall... Idag gjorde Orquesta Estable del Teatro Colón Beethovens 9:a. Självklart var jag tvungen att gå. Så enkelt var det. Jag lyckades även få med mig en hel del otippade svenskar: Jocke, Viktor, Martin, Markus och Anna utan att ens behöva övertyga dem speciellt mycket. Konserten ägde rum tre kvarter från där jag bor så det var ju rätt praktiskt.

För er som inte känner till Beethovens 9:a ("Januari börjar året, februari kommer näst...") så är den musikvärldens motsvarighet till Mona Lisa. Efter mycket om och men, nästan 200 år av analyser och oändliga tolkningar är den fortfarande inte "förstådd" av världen. Inom citationstecken för att det inte krävs mycket kusikkunskap för att njuta av symfonin och dess musik.

Hela stycket bygger i princip upp till sluttemat, en dikt som heter An die Freude, och som till slut utvecklas mer och mer tills det når sitt climax i mitten på sista satsen. Jag lyckades filma en kort snutt av just detta: (Grymt mäktigt!)

Innan konserten gick jag bort till de andra svenskarna för att "undervisa" dem i lite "9:onde symfoninkunskap". Enligt min åsikt så uppskattar man musik bättre om man känner till den. Viktor hade då redan surfat in på Wikipedias hemsida och läst på, och jag måste säga att det är rätt intressant läsning. (http://en.wikipedia.org/wiki/Symphony_No._9_(Beethoven) sista parentesen är med i adressen också...) Sen gäller det också att lyssna in sig på symfonin några gånger för att verkligen uppskatta den. Senaste gången jag lyssnade på "9:an" live var i Sannomiya, Kobe, så det var på tiden.

Jag tänker inte kritisera Beethoven eller hans sista symfoni. Jag är helt enkelt inte utbildad tillräckligt. Men det gör inget, för jag hade nog inte haft nåt emot den i alla fall. Det är ju helt otroligt att han skrev verket HELT döv! Prova själva och se om ni kan måla en sträckgubbe samtidigt som ni blundar, och sen provar ni att måla Mona Lisa när ni blundar.

Jag tänker inte heller försöka försvara mitt val av Beethoven mot raggae. Jag tänker inte ens föreslå en liknelse.

Resten får man däremot kritisera:

Orquesta Estable del Teatro Colón är en mycket bra orkester. De är motsvarigheten till Hovkapellet i Stockholm. Jag var framförallt imponerad av dirigenten... nu ska vi se vad han hette... Nir Kabaretti. (Vad gjorde man innan Internet?) Som sig bör dirigerade han hela symfonin utantill, och han hade stenkoll hela tiden! Rutinerat. Han hade också några intressanta och mycket uppfriskande generalpauser i den annars sömniga tredje satsen. Denna sats dirigerades också till ett lite snabbare tempo än den brukar göras. Den har ju blivit långsammare med åren och frågan är om det inte var såhär Beethoven ville ha den. Vem vet? Mysigt i alla fall.

Om man får klaga lite, och det får man, så tyckte jag däremot hans tempo i 4:e satsens början var lite väl hektiskt. Det verkade också en fagottist tycka som levde i sin egna lilla värld när stråkarna tyckte han dirigerade för långsamt. Följden blev en ny tolkning av temat: lite synd för jag tror Beethoven visste vad han höll på med. Jag antar att det inte är dirigentens fel, men jag säger som en viss arg kinesisk dirigent: "Why, why? Nobody's pushing you... Waste of time!" Och om jag inte missminner mig helt fel tror jag att jag klankade ner på en ryckig orkester i inlägget om Carmina Burana också. Inte helt otippat med andra ord.

Återigen är jag mäkta imponerad av kören. Det hör till att akustiken i lokalen inte gynnar kören speciellt mycket. En stor ridå suger upp väldigt mycket av det som är bakom. (även flöjter, oboer, och annat tråkblås) Kören har en manskör ungefär lika stor som Lihkören och en damkör som Linnea, men VILKEN VOLYM! Jag fullkomligt trycktes ned i min stol i finalen och rös i hela kroppen. "Så här ska musik vara!" tänkte jag för mig själv då. Då trivdes jag.

Rent presentationsmässigt så tyckte jag inte det var så bra. Körnoterna var ihophäftade A4-papper och så även solisternas. Sopranon satt oförskämt och småbläddrade lite i sina noter under 3:e satsen (tacet för henne). Orkestern och kören hade även på sig helsvart (normalt i opera- och musikalensambler) även nu när det var deras tur att ha huvudrollen. Jag menar, hur svårt är det att fixa svarta pärmar, sitta still och sätta på sig en frack? Är jag petig eller skulle inte ni också känna er lite mer 1800-tals-Wien-von-Beethoven-publik om de gjorde detta. Trodde väl det.

Hursomhelst var den en helt fantastisk konsert och jag gick hem med ett leende på läpparna nynnandes och visslandes Beethoven. All min kritik är egentligen småsaker. Man ska vara en riktig närking för att säga att över 100 proffsmusiker var något annat än fantastiska. Och de var fantastiska! (och jag har bott i Närke!) För 25 peso var det ju också rena rama rånet! Jag funderar nästan på att gå på konserten igen när den spelas i en katedral om en vecka. Jag måste gå på fler konserter med symfoniorkestrar!

Nu ska jag stänga av mp3-spelaren med Beethoven och gå och lägga mig! Gonatt.

PS. Martin blev lite överraskad att det bara fanns 4 satser i verket. Jag menar, den heter ju Beethovens 9:a! Viktor var däremot lite besviken när han gick därifrån och sa: "Jag väntade och väntade men jag hörde aldrig duhduhdudöö," sjungandes Beethovens Femma (Ödessymfonin). Det var nog bra att jag inte förklarade för dem om kromatiska kvarterna i första satsen.

Gonatt på riktigt!

Kaffet i Argentina...

Innan jag åkte tänkte jag: "Gu va gott det ska bli med riktigt sydamerikanskt kaffe." Jag tänkte mig färskodlat kaffe från grannlandet Nigaraguas bergsodlingar som med endast sin arom skulle släcka kaffetörsten och smaka som hela sydamerika i en enda kopp! En rätt grov överromantisering av hela kaffesituationen faktiskt om man tänker efter.



Det finns gott kaffe, precis som det finns gott kaffe i Sverige. Vet man vad man ska köpa det och hur man vill ha det så går det att komma undan rätt smärtfritt. Jag brukar som standard beställa en café con leche, dvs kaffe med varm skummad mjölk. (motsvarar ungefär latte) Nåväl.

Här dricker man däremot inte kaffe på universitetet. När man tänker efter så tror jag vi svenskar egentligen dricker relativt mycket kaffe på jobbet/plugget/wherever. En "kaffepaus", "tiorast", "fika" eller en "kaffe på maten" är rätt standard. Två koppar brukar vara min dagliga dos under normala skoldagar; "mer" under tenta-p. Här dricker man istället det som kallas mate. Ett slags te som dricks med hjälp av ett sugrör. Så här ser det ut:



En anledning till varför jag tror att mate inte kommit till Europa är att det är en väldigt opraktisk dryck. Det finns sällan att köpa på kaféer vilket medför att man måste ta med sig mugg (kalebass), sugrör (bombilla), termos med varmt vatten (termo con agua caliente), matebladen (yerba mate) och socker (azucar). Vilken svensk student skulle gå till skolan med detta i ryggsäcken? Inte jag. Här dricker däremot alla det.

Det finns i alla fall ett café på ingenjörsfakulteten där jag är för det mesta. Den heter "la Pileta" (dåligt skämt för er som kan spanska) och drivs av två tanter. Jag brukade gå hit på morgonrasterna för att köpa kaffe. Efter två koppar insåg jag att det var fruktansvärt och inte värt pengarna. Hur skulle jag nu få mitt morgonkaffe?

Ett kvarter (ca 100m) bort finns skolans riktiga café där de gör kaffe på riktigt vis. Gott ibland, ibland inte. Eftersom rasterna för det mesta är rätt långa har jag därför tid att gå dit för att köpa kaffe. Man får inte vara dum. En observant läsare inser nu ett stort problem med denna rutin. Jag är nämligen Linköpings (och kanske världens) sämsta kaffebärare:

1. Jag har lyckats spilla en kopp kaffe i ansiktet på mig själv när jag skulle gå tillbaks från Baljan.
2. Jag måste starta minst 3 minuter innan de andra som köpt kaffe för att hinna till C1 samtidigt.
3. När jag bär kaffe behöver jag använda all min koncentration och är ej kontaktbar av omvärlden.
4. Att bära två koppar är min allra värsta mardröm.
5. Jag hatar att dricka kaffet utanför Baljan. Alla bara skrattar!

Att gå ett kvarter är således ett stort bekymmer för mig. Å andra sidan har jag nu inga otrevliga klasskompisar som hela tiden retar mig för mitt handikapp, och det är skönt. Jag ska minsann se till att bli riktigt duktig på kaffetransport i framtiden. Då ni!

En annan sak som är sant med kaffet här är att det är för varmt. Löjligt säger ni kanske, men det smakar faktiskt sämre om det bryggs för varmt. Dessutom är ju mjölken varm, så det blir inte bättre för det. Jag är ivrig kaffedrickare och vill inte vänta en timme på att det ska kallna. För att klara av att ha kaffet så varmt serveras det hela tiden i frigolitkoppar. Njae... inte riktigt min grej. Jag föredrar baljankopparna av papp.

Sen är det ju svårt att tycka kaffet smakar illa när man sitter ute i solen på ett café och har de skönt!

Livskvalité?

Idag när jag kom hem från skolan tänkte jag gå och sätta mig på taket för att "ta lite sol" som man säger på spanska. Jag har varit på taket förut, och det är inte direkt gjort för att man ska sitta och sola där. Hur som helst torkade jag av en solstol (modell Öland) tog med en flaska juice, en banan och en bok och tog hissen upp till våning 22. När jag kom dit var dörren till taket låst! Tydligen är det ett gäng arbetare som är där och jobbar, eller rättare sagt, förvarar sina grejer på taket. Ajdå tänkte jag som var rätt sugen på att njuta lite av den sena eftermiddagssolen.

Smått besviken gick jag tillbaks till lägenheten med alla saker. När jag skulle lägga tillbaks solstolen såg jag att det minsann fanns lite sol på balkongen. Jag bestämde mig helt enkelt för att slå upp mitt lilla solstolsläger där. Jag hade ungefär en timmes sol innan den skulle återigen försvinna bakom ett höghus.

Jag gick från balkongen efter endast 10 minuter. Är det livskvalité att behöva torka av solstolen från damm och avgaser istället för pollen och löv efter man haft den ute på balkongen ett slag? Är det livskvalité att behöva skruva upp volymen på iPoden för att det är för mycket trafik nedanför? Är det livskvalité att behöva leta sol mellan höghus? Är det livskvalité att behöva oroa sig för att man andas för dålig luft när man går ut? Är Buenos Aires ("bra luft") rätt namn på denna stad? Man får fråga sig dessa frågor ibland. Det är nyttigt.



Kvällssol...

eller kvällssol?

Nu förstår jag ju att man inte kan sitta och läsa vid raukarna varje dag, men ändå.

Hursomhelst blev det ingen solning för mig idag. Istället tog jag tag i lite städning i mitt rum. Jag undrar om jag får in bättre luft om jag vädrar eller om det egentligen inte spelar någon roll?

Om någon har nån lösning/tips på var man kan bo om man vill ha utbud på aktiviter, storstad, bra luft, och inte så många bilar på gatorna så får ni gärna höra av er!

Nu ska jag gå och köpa jordgubbar. Livskvalite?

På jakt efter en blomma...

Igår låg jag i sängen till sent på förmiddagen. Det fick jag. Om det är lördag så får man faktiskt slappa. Jag snackade lite med brorsan och låg och lyssnade på Ryder Cup. Allmänt överlökande som en viss löjtnant hade sagt. Man blev lite smått deprimerad av att européerna inte kan spela golf! (Det har jag ju bevisat i ett tidigare inlägg!) ...och det ser ju inte bättre ut idag.

Jag bestämde mig senare för att det var dags att hitta på nåt. Man kan ju inte ligga hela dan i sängen och slappa! Varför inte åka och sitta på ett café i Palermo och titta på golfen på TV istället för på radio? Det lät som en bra idé. En kvart senare steg jag av bussen på Plaza Italia.


Där kom jag däremot på att jag egentligen inte vill titta på golf. Solen sken ju och det verkade vara en allmänt trevlig dag för att vara ute. Jag visste att det fanns en stor blomma någonstans i Palermotrakterna som tydligen skulle vara rätt intressant att se, så jag ställde helt enkelt in min personliga GPS på "stor metallblomma" och började gå. Jag visste inte att det var långt!




På vägen gick jag förbi bostadskvarteren i Recoleta. Detta område är INTE Buenos Aires. Snygga radhus, kolonialvillor, trevliga parker och snygga bilar. Jag såg till och med en silverfärgad råtta på vägen. Det är inte alltför vanligt här! Då mådde jag bra.

Efter en lång promenad i ett blåsigt BsAs kom jag till slut fram till mitt mål: den stora silverfärgade blomman. Jag antar att det inte finns så himla mycket om skriva om den. Den är stor, av metall, den stängs på natten och jag tror den är gjord av TetraPak (?). Så här ser den ut.

Jag gick också förbi ett gäng gubbar som modellseglade i en liten park i närheten. Mycket mysigt.

Hungrig och smått snuvig från vinden gick jag sedan och satte mig på ett café där ett gäng äldre tanter serverade gott kaffe och små rostade marmeladmackor. Det var gott.

Igår var det också premiärbad (om man inte räknar forsränningen)! Visserligen var badet kort och i samband med bastubad, men det räknas ändå. Det var rätt lyxigt att ligga på rygg i vattnet och titta upp på stjärnor och blinkande hustak. Det satt inte helt fel med bastu heller!

Jag fick också reda på att jag är väldigt dålig på att laga vegetarisk mat. "Jag kan fixa mat." Var inte riktigt igenomtänkt när man ska laga till en vegetarian. Efter en bra stund i mataffären, lite småpanik och inte några vettiga idéer bestämde jag mig för risotto. Och en massa spenat. Fast det blev gott. Framförallt var vi hungriga när maten var färdig kvart i tolv. Det är till och med sent för argentinare!

Nu ska jag gå och heja på Barcelona! Ciao!

Onsdag...

Idag är det onsdag. Vardag. Jag lyckades knäppa detta foto med min mobilkamera av 3 väldigt engagerade elever på en marknadsföringslektion:

David och jag tyckte det var för tråkigt att bara ha en vanlig vardag så vi bestämde oss för att gå på fotboll på eftermiddagen. Innan matchen började satte vi oss på ett café vid Juramento och beställde en onsdagsöl till David och en onsdagscafeconleche till mig. Sol och mums.

Gladare än på lektionen

Kaffe och öl

Just det... skägget råkade jag raka av mig igår. Jag slant med rakapparaten och sen var jag tvungen att raka av mig allt för att inte se ut om ett fån. (Vad hjälpte det egentligen?)

River förlorade med 1-2. Ingen bra fotboll.

Lustigt nog samma gubbe som serverade läsk på läktaren vi stod på förra matchen. (På andra sidan) Svårt att missa de tänderna.

Svårt att beskriva...

Jag lever, ni läser. Tänk på det när ni läser detta blogginlägg. Det kan verka som en rolig historia, men det är mitt liv, min vardag.

Jag tänkte länge på hur jag skulle rubriksätta detta inlägg. Idag har varit den annorlundaste (jo...) dagen under min period här i detta underliga land. Om ni är nytillkomna läsare på bloggen så vill jag varmt rekommendera att ni först läser "Ya te lo digo..."-inlägget som ja la upp i slutet på juli. Det handlar nämligen också om en tisdag med nästan samma människor. Idag var däremot ännu konstigare: ya te lo digo otra vez...

Lite bakgrund. Jag har länge väntat på denna dag. Idag hade vi nämligen inlämning av vårt datorarbete och dessutom parcial i logistik. Stressat är nog inte rätt ord, snarare undrat, hur dagen skulle bli. Även om jag ofta inte brukar ha problem med att stå och prata inför folk så är en presentation på spanska en annan sak. Att dessutom senare ha en tenta på spanska gör inte dagen "lättare" om man säger så. Anyways...

Jag börjar alltid tentadagar med en bra morgon. Tidig väckning, lång dusch, god frukost och bra lugnande musik i iPoden på väg till skolan. Det finns nästan inget bättre en att svischa nedför backen vid Vallamassivet ut på ett dimmigt och kyligt morgonfält med "Nessun Dorma" och Pavarotti i öronen på väg till en tenta. Idag var inget undantag. Visserligen hade jag "The Battle" från Gladiator på väg till skolan och en hög med hundbajs som Vallamassiv men same same.

När jag kommer till skolan 08:04 var till min stora förvåning många av mina klasskompisar redan där. Tydligen inte helt lätt att hålla presentation för dem heller. Ni får själva lista ut om mina gruppkamrater var där eller inte. Just det...

Hur som helst visadet sig vara viktigt att komma i tid när man har inlämning. Själva datumen hänger lite i luften men säger man 08:00, så är det 08:10 som gäller. Inga förseningar här inte. Bara lite.

Det visade sig att lärarna glömt att boka PowerPoint-kanonen så dagen börjar med att vi sitter tysta i ett klassrum och väntar en timme på att rummet med projektor ska bli ledigt medan läraren läser igenom arbetena och kommer med anmärkningar på att man inte ska använda Wikipedia. Nähä? Fortfarande inga Kevin eller Gustavo.

Först blir läraren arg på mig för att jag inte har med mig arbetet eller presentationen medan jag förklarar lugnt och tydligt att det var Kevins ansvar att ta med det hela. Då kommer han på att ju mer han skäller på mig desto mer skäller han ut mina argentinska gruppkamrater, och det vill han ju inte. Han är stolt argentinare. När Miguel då påpekar att mina gruppkamrater inte alls kommer från Argentina utan från Ecuador blir läraren återigen sur, fast denna gång mest på ecuadorianerna. Till slut kommer han med ett ultimatum: "om de inte kommer får du göra presentationen själv."

Smått kallsvettigt.

På väg ned till projektorrummet möts vi av Gustavo och Kevin som leende visar upp arbetet till läraren varpå den nu ursinnige läraren kläcker kommentaren: "Hade ni inte haft en extranjero i er grupp hade ni fått göra om hela arbetet!" Förutom att jag snickrade ihop layouten och PP-presentationen var detta min definitivt största kontribution till projektet. Gött att komma till nytta.


Här kommer förresten ett utdrag ur introduktionen. Spanskan är inte så svår:

Muchos aspectos de la sociedad moderna, que han llegado a ser considerados
lugares comunes, no serían posibles sin la presencia de la computadora. Estas
máquinas se utilizan ampliamente en muchas áreas de los negocios, la industria,
la ciencia y la educación.

Pero, ¿Qué es una computadora?

Själva presentationen gick kalas. Jag som PP-ansvarig hade snickrat ihop en riktigt snygg presentation med LiTH:s mall med både UB:s och LiTH:s logotyper snyggt i ena marginalen. (Lithe overkill, jag vet) Jag fick också beröm av lärarna för att jag under min 20 minuter långa framläggning ställde lite interaktiva frågor till publiken. De andra läste text från datorskärmen. Presentationsteknik anyone? Jag briljerade också lite med min fenomenala matematikkunskap och svarade på en fråga om McLaurin- och Taylorutvecklingar från läraren som det var meningen att vi inte skulle kunna svaret på.


Vilket betyg vi får på detta arbete är svårt att säga. Jag har inte läst det, men jag menar, det är ju 63 sidor så vi måste få ett bra betyg.


Smått lättad över att ha klarat av ett av dagens hinder gick jag hem för att ladda upp inför logistiktentan. Jag tror jag hade tankarna på annan ort under tangolektionen senare på dagen för min danspartner blev lite förvånad när jag tog första steget med höger fot istället för vänster när vi skulle börja dansa. (Nu har vi dansat i snart 6 veckor och första steget är alltid åt vänster!) Det kanske också delvis berodde på att jag inte dansat på två veckor. Mamma, du hade rätt: inte skolka från tangon.


(Här tog jag en paus i skrivandet, åkte till en irländsk pub i Soho tillsammans med Klara och Mateo och tog en tisdagsöl. Mums. Vi tog bara en öl, och det blev en tidig kväll, så jag hinner nog skriva färdigt inlägget nu...)


Logistiktentan. Ja ni... Vi kom dit kl. 18:55 med lilla tentamenyn med oss. Det är otroligt vad vi svenskar är homogena när det gäller tentor: en bläckpenna, två blyerts (ifall en går sönder), ett sudd och en vattenflaska. Denna tenta skulle däremot bli allt annat än homogen. Vi satt och vred oss av skratt under i stort sätt hela tentan för den var så vrickad.

Det började med upprop i 10 minuter. (håll koll på tiden) Vi extranjeros var såklart inte med på listan och behandlades som sig bör med ett helt annat system.

Efter diverse tjafs med utlämning av lösblad, inlämning av frånvarolappar, allmänt småtjafs osv. började läraren skriva upp frågor på tavlan. Vi skulle svara på totalt 3 st frågor. Ingen, inte ens argentinarna, kunde läsa, tyda eller tolka det han skrev på tavlan för han skrev så otydligt och med så många förkortningar. Att skriva ned alla frågor på lösbladen tog 20 minuter. Undra hur mycket tid det skulle ta att... hmmm... hur kan man lösa det... GÖRA KOPIOR på frågorna?

"Nu har ni fram till kl. 20:00 på er att göra färdigt provet! Sätt igång! Hur var helgen förresten?" sa läraren. Under tiden som vi skrev provet konverserade läraren med eleverna. Han frågade om kostnader för banköverföringar, förklarade frågorna igen osv. osv. Rätt svårt att få någon slags koncentration över huvud taget. Joachim (en svensk) går sedan fram till läraren för att få honom att förklara fråga nr. 3 igen. (den var rätt svår) Istället för att förklara frågan så ÄNDRAR han fråga nr. 3 till en mycket enklare fråga för bara oss extranjeros. Särbehandling? Jo ja tackar ja!

"Rrring Rrrrring!" mobiltelefon.

"Hur många av er röker inte?" frågade läraren. Det var fler som räckte upp handen än som var sant. "Stör jag er om jag röker här inne?" ville han veta sen. Jag var beredd att säga nej, men jag behövde inte göra det för hör och häpna var det en argentinare som sa emot. Läraren gick då ut och tog en rökpaus på 10 minuter. Då var det fritt fram att konversera och byta svar med varandra inne i klassrummet. No worries. Här någonstans börjar jag inse att det är bland det sjukast jag varit med om. Jag kan bara skratta.

Läraren kommer sedan tillbaks och börjar skälla ut alla för att vi inte skriver tillräckligt fort. Sen står han och skickar SMS med sin telefon med knappljudet på. "Biiip, biiip, bip bip, biiiip biiip, bipitibip." Svårt att inte bli lite galen.

"Nu är klockan 8. Dags att lämna in tentorna." Jag hade precis hunnit färdigt med 3 väldigt hattiga, grammatiskt inkorrekta, teoretiskt inkorrekta och slarvigt skrivna svar. Visserligen ska jag nog klarat tentan (annars lär de få höra om koncentrationssvårigheter i skrivsalen!) men det var nog inte mycket att hänga i julgranen. För att få folk att sluta skriva börjar läraren spela upp alla ljud på sin mobiltelefon. SMS-ljud, ringsignaler, alarm, you name it. Lagom jobbigt för de som satt och skrev på sista meningen.

Klockan 20:03 gick jag ut från tentalokalen (klassrummet) med ett stort leende på läpparna och den mest udda tentaupplevelsen ever.

Nu bör ja sova... Klockan är 2. Rolig dag.

Sena söndagstankar...

Sen jag var 15 år har jag bott hemifrån. Internat, universitet, lumpen och universitet igen. Jag är med andra ord rutinerad på att bo hemifrån nu. Det känns skönt.

Det som har varit sig likt under alla dessa år har varit söndagarna. Ingen tycker egentligen om söndagar just på grund av att de tar slut och sen blir det måndag och veckan börjar igen. Jag är inget undantag. Jag tror till och med jag tycker mindre om söndagar än många andra. När man kom tillbaks till Sandvreten efter en hemresehelg eller till Livgardet från en permis så kändes det alltid extra tungt. Minnet av att ligga i TV-soffan hemma hos föräldrarna och bli "ompysslad" var då som färskast, och man ville egentligen åka tillbaks hem igen och strunta i sin vardag. Min söndagsrutin har oftast varit samma under dessa år: komma hem, sätt på sig Japan-shortsen och Barca-tofflorna, laga en god middag, titta på fotboll på TV4+, repa med H+5 och sen gå och lägga mig.

För ett slag sen kom jag hem från Kevin (en sen gruppkamrat). Från Kevin till min lägenhet är det ca 10 kvarter, och man kan filosofera en hel del på den sträckan. Jag kom fram till att jag kände mig rätt bekväm. Jag visste precis på vilken gata jag var på, vart jag skulle och hur jag skulle gå. Cramer till Jorge Newbery, till Cabildo, till Aguilar. Det är svårt att sätta fingret på det, men jag var inte bara "geografiskt bekväm" utan även "söndagsbekväm". Hmm... jo... det ordet finns. I brist på hur jag ska förklara det hela så får ni helt enkelt bara försöka tyda ordet söndagsbekväm själva. Det är som sagt inte bara jag som inte tycker om söndagar. (Jag ber om ursäkt för fluminnehållet i detta stycke... vi väger upp det med en enkel ekvation: exp(i*pi)= -1. Så nu är alla nöjda!)

Annars har helgen varit sådär. (Det kanske därför söndagenkvällen känns annorlunda.) Jag har pluggat till mina 3 parciales i veckan, och varit allmänt onyttig: ätit mycket kakor, druckit mycket kaffe, inte sprungit eller gymmat och ätit pizza på lördagkvällen. Hmm... inte riktigt nöjd. Jag föll också för trycket och åt en alfajor hemma hos Kevin också. Den var faktiskt god till kaffet men jag tror den innehöll en hel del socker. Till Martin och alla ni andra som dricker kaffe utan mjölk kan jag passa på att säga att jag fick beröm av Kevin som kommer från Ecuador att jag drack kaffe med mjök: "Du vet hur man dricker kaffe!" uttryckte han sig. Sådeså. Sluta klaga.

Helgens höjdpunkt var ändå lördagkvällen. Då var vi ett gäng från tangoklassen som gick och lyssnade på vår lärares gitarrkvartett. En slags porteñisk blandning mellan Simon & Garfunkel, Cornelius W, Robban Broberg och Eagles. Jättebra! Jag brukar inte tycka om gitarrer... men det var faktiskt riktigt bra. Visserligen var texterna på lumpfardo så man förstod inte så himla mycket, men ändå.

Slutligen vill jag passa på att rekommendera en dokumentär på SVT-play som jag efter mycket buffrande lyckades kolla på. Den heter "Planeten del 1" och finns under Dokumentärer-fliken någonstans. "Tänka, tänka..." Om man är mammaledig och inte har något vettigare för sig så passar den speciellt bra. Men då har man nog redan sett den förresten.

Ventilera frustration...

Barcelona hade 74% bollinnehav, 21 skott på mål, en straff och målchanser som kan räknas med tiopotenser. Racing hade ett skott på mål. Det blev 1-1. SKÄRPNING!!! Det är inte kul att vara fan till ett lag som inte vinner någon gång! Hur ska jag nu kunna plugga under kvällen? En poäng efter två spelade matcher. Bra jobbat Pep!

Dessutom förlorade FC Quilmes (vårt fotbollslag) igår med 6-4 mot argentinare. Vi ledde med 4-3 när det återstod ca 10 minuter, men sen tappade vi greppet om matchen.

Ingen vidare fotbollshelg.

Lite kort om dagens golfturnering...

Idag firade Universidad de Belgrano 44 år. Bland annat hölls det en golftävling på den banan jag var och spelade på i tisdags. Såklart var jag med och tävlade. Det hela slutade med att jag fick bäst score bland alla studenter som spelade!

Jag var också den enda studenten som var med. Vad min score blev behöver vi ju inte gräva ned oss i. Huvudsaken är ju att man har roligt i golf, och det hade jag. Om man räknar bort hål 4 (en boll out, en i vattnet och treputt) och hål 18 (4 slag i sista bunkern... modell St. Andrews) så var det en rätt bra runda om man tänker efter. Tyvärr spelade vi slag och inte poäng. Jag vann inte. Så kan det gå.

Vintern kom också tillbaks imorse när vi gick ut. Kallt och regnigt. Murphy såg däremot till att solen kom fram när vi puttat färdigt på 18!

Jag gick nog mest omkring och var glad över att jag nu är morbror för första gången! Det känns stort. Tänkte inte skriva så mycket mer än såhär. Här kommer några bilder:

Hur man botar studieångest...

Nu är det dags. Det har gått en bra bit in på terminen och "parciales" dvs. halvtidsproven dyker snart upp. Igår fick jag studieångest. Jag har varit här en hel del men jag har ändå inte riktigt satt mig in i studierna på riktigt. Alla universitetspolare, speciellt Martin, vet att så är också fallet i Sverige: jag gör en massa annat roligt under terminen och sen kommer jag på att jag kanske borde börja plugga lite under tenta-p. Det är oftast Martin som får påminna mig om att tentan är om en vecka eller liknande. (Till mamma och pappa: Detta inlägg är bara på skämt. Jag pluggar flitigt varje dag minst 8 timmar.) Detta pluggrace brukar ofta starta lite innan tentorna med en dags studieångest.

Ångesten går ut på att man tror att man måste göra allt på en gång. Det är faktiskt ett rätt intressant fenomen för egentligen är det ju inte så himla mycket oftast. Denna termins ångest startade med att Martin Vernengo, min Signaler- och Systemlärare skickade över en hel drös med uppgifter till mig som jag ska göra. Sr. Vernengo är nog den lärare som sätter högst nivå på sitt ämne. Han ställer väldigt höga krav och är väldigt kunnig på just det han gör. Samma utbildningskvalité som i Sverige men inte alls samma pedagogik eller entusiasm. Fourier- och Laplacetransformer hit, och LTI-problem dit... jobbiga uppgifter med andra ord. Dessa uppgifter gjorde de andra i min klass under hela förra terminen så inte undra på att jag fick lite ångest. Det delades också ut en parciales uppgift i marketing, och så har vi parcial i logistik nästa vecka.

Hur botade jag det hela?

Igår, när ångesten var som värst, använde jag det gamla "städa bakom elementen"-knepet. Inte bokstavligt, men jag gick ut och sprang i parken. När jag kom på att jag var tvungen att börja plugga så fort jag kom hem tänkte jag lite som Forrest Gump: jag springer lite till. Det slutade med att jag sprang 7,2 km (4 varv) i en park i Palermo och dryga 6 längs med Avenida del Libertador. När jag kom hem var jag så trött att jag inte KUNDE plugga. Då hade jag en ursäkt.

Idag gick jag till skolan kl. 8 på morgonen, dvs. så tidigt som möjligt och hade datorarkitektur. I niorasten gick jag ned till stationen, tog tåget till Retiro, köpte en bussbiljett till City Bell (en dryg timme bort), och tog sedan en taxi därifrån till Club de Golf Estudiantes de la Plata. Ahhh...

På plats träffade jag "El Pájaro", klubbens pro. Han avslutade precis en lunch med en elev (läkare) som bjöd oss på lunch för att sitta och snacka lite skit. Efter lunchen gick vi ned till Driving Rangen för han skulle ha lektion med en argentinare. Eftersom argentinaren såklart var sen fick jag en kort privatlektion på 20 minuter. Efter detta slog jag en till hink med blandad framgång, och stod sedan och chippade lite på de alltför snabba greenerna.

Vi gick sedan ut en niohålsrunda bara golfpron och jag! Han visade mig var man skulle sikta, hur jag skulle bli av med min slice, och lite små lokala knep. Just det, det var soligt också. Mitt första utslag var en 250-metersdrive på en torr fairway! Jag mådde rätt bra just i det tillfället. En birdie, och bara ett ihopklappningshål totalt. Rätt OK för att vara första rundan på ett tag, men jag förlorade matchplay med 4 down och bara ett vunnet hål.

Jag skyndade sedan tillbaks till Buenos Aires och trängde mig in i ett pendeltåg för att hinna till 7-lektionen i logistik. (Jag skolkade från tangon, den kan jag ändå!) När jag kom halvspringande till universitetsportarna möttes jag av de andra svenskarna som också tar logistiken: lektionen var inställd. Helt otippat hade de också drabbats av studieångest och vi bestämde oss för att sätta oss och plugga inför logistikparcialen imorgon. Precis då kom Susanna, en argentinska som också läser logistik som vi inte känner, och frågade om vi hade gjort uppgifterna som kommer på parcialen. Vi svarade nej varpå hon erbjöd sig att skicka över sina svar till oss. YES! Tack för de 5 timmarna! Jag tror argentinarna i klassen tycker synd om oss för läraren pratar så snabbt och är så konstig.

Vips vaps chiffonjé så var den studieångesten borta. Nu är det bara att sätta sig och börja plugga.

El Frasco

För tillfället skriver jag detta blogginlägg på Word. Kan ni tänka er? Hur handikappad är man inte idag om man inte har Internet? Jag vet att det låter lite väl ”gammaldags” att ställa en sådan fråga men det är först när man inte har Internet som man förstår hur mycket man saknar det. Jag går omkring här i lägenheten och vet inte hur jag ska kunna ta reda på vad som händer imorgon i stan och hur vädret ska bli. Jag kan inte heller kolla mail (livsviktigt) och bloggkommentarer (livsviktigare). Jaja… spellcheck på word gör i alla fall stor bokstav på I i Internet automagiskt. Något (jag skrev ”nåt” först men då tyckte word det var vardagligt och inte skulle användas i mitt dokument) kan man glädjas av.

Idag var vi på fotboll. Klara, David och jag… och vilken fest det var!! Solen sken, nästan 30 grader, läktarna var fullsatta med skrikande argentinare, bengaliska eldar och Messi gjorde hattrick och 2 mål var cykelsparkar. Argentina vann tillslut med hela 8-0! Utklassning.

Njae… nu överdrev jag nog lite. Jag har gott om tid så ni får hela storyn:

I torsdags, när mina episkt sena gruppkamrater äntligen dök upp berättade jag stolt att jag hade fått tag på biljetter till fotbollsmatchen i helgen. De tyckte jag var galen som hade köat och dessutom köpt ”populares” dvs ”folkets biljetter” dvs ”inte riktigt Sandviksbiljetter”. ”Compraste populares?! Oye, che, van a matarte allí!” ”Sí, sacan los turistas y los matan! No es broma.” ”Debes ir muy temprano para conseguir un sitio para que veas el partido!” “Por lo menos 3 horas antes!” “Por lo menos!” Ja, ni fattar.

När jag imorse vaknade av regnet mot rutan (Jo, jag hade också ställt väckarklockan, men det finns en knapp på den som heter Snooze som är guld värd!) tänkte jag att det var nog bara en tropisk skur som passerade för att dra ner temperaturen till en behagligare nivå. Tydligen var det inte en ”tropisk skur” utan ett ”svenskt pissväder” som passerade. Medeltemperaturen för dagen skulle landa kring 6 grader och fuktigt.

När vi träffades kl. 12:45 var David redan dyngsur och Klara var bara småsur, så dagen hade redan börjat toppen! Vi kom till stadion 3 timmar innan matchen precis som polarna rekommenderat och letade snabbt och smidigt upp vår läktare. (Snabbt och smidigt = efter 8 kvarters omväg, i leran under en bro, ut på en motorvägspåfart och till sist fram till läktaren) Jag blev dessutom bestulen på mitt lånade paraply av polisen (hmm… syftningarna i den meningen kan vara svårtolkade: jag lånade ett paraply av Alfredo och polisen snodde det). De sa att jag inte fick ta med det in på arenan för jag kunde kasta det in på planen och att jag skulle lämna det hos dem för att sedan hämta det igen på samma ställe. Jag hade inte så mycket val även om jag tvivlade starkt på att jag någonsin skulle få tillbaks paraplyet och jag lämnade snällt och svenskt in den potentiella projektilen. Hur kunde de veta att jag skulle ha kastat paraplyet på linjedomaren?! Tydligen skulle jag ha tagit med mig kakor till stadion för att kasta istället för ett paraply. De flyger längre än paraplyer och polisen tar inte dem när man går in. Orutinerat.

Väl på plats så jag fram emot att trängas tillsammans med skrikande argentinare och stå och hoppa mig varm tills matchen skulle börja. Det fanns 4 personer på läktaren. Istället för att stå högt upp i regnet på en kall och blåsig läktare bästemde (så stavar jag det) vi oss för att köpa lite kaffe och ställa oss i lä. Kaffegubben hånskrattade lite lätt åt mig när jag frågade om han hade mjölk (de brukar ha det) och hällde sedan upp världens sötaste kaffe till ett turistpris på 4 peso styck. Hade vi varit argentinare hade det inte kostat mer än 2 peso; det kan jag svära på. Påminn mig om att jag ska skriva ett inlägg om kaffe någon gång. Det är också en rolig historia. Anyways…

Efter 3 timmar började läktarna äntligen fyllas med folk och spelarna klev in på planen. Det kändes lite 1936 när en ensam högtalare (en sån där som finns i tecknade filmer) spelade upp argentinska nationalsången och kommentatorn läste upp startelvorna. Matchen drog igång.

När Riquelme drog en 25-metersfrispark i ribban tänkte jag och resten av popularesläktaren att det skulle bli en enkel match. Paraguayanerna skulle få agera koner. Tyvärr var det inte så mycket mer som krävdes av Paraguay när mittlåset i Argentina heter Coloccini och Demichelis (ursäkta stavningarna): 2 backar som spelar chansfotboll och tycker om att glidtackla. Hur Paraguays 0-1 mål kom till kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg för storbildsskärmen på stadion fungerar ju givetvis inte, men jag tror Collochini snubblade och Demmiccelis sprang ihop med Abondanzieri (varför kan de inte heta lite vettigare namn?) och sen studsade bollen in i mål. Typ.

När planens bäste spelare, Carlos Tevez, sedan fick rött kort i slutet på första halvlek kändes det surt - inte bara om fötterna utan även om hela situationen. Blött, underläge, numerärt underläge, skadad målvakt och en osynlig Messi. ”Puede ser un frasco!” tror jag Klara uttryckte sig. Stabil spanska!

Andra halvlek drog igång med Argentina som det bollförande laget. Det går inte att inte beundra deras fantastiska teknik och spel på små ytor. Samtidigt kan man ifrågasätta 3-3-3 systemet som användes och deras förkärlek för att alltid spela upp bollen i mitten. Messi behövde i och för sig bara en möjlighet. En fantastisk dribbling (verbet för att dribbla heter maradonear här) och en perfekt passning gav 1-1 och lite hopp till den frusna och tysta publiken. Matchen skulle också sluta 1-1 vilket inte är vad argentinarna hade hoppats på. Det betyder nog ingenting i slutändan då Argentina borde ta sig till VM.

Blöta och trötta gick vi sedan 20 minuterspromenaden till Davids lägenhet. Där köpte vi ett gäng empanadas (vi var skapligt hungriga) och vräkte i oss dem samtidigt som vi spekulerade om vad vi skulle göra under kvällen. Vi röstade på bio och gick och såg ”Tropical Thunder” med bl.a. Ben Stiller och Jack Black. Det kändes skönt att gräva ner sig i en biosalong och skratta gott till en mycket rolig film.

Konstigt nog slutade kvällen där. Jag kände mig helt paff när jag gick hem och klockan inte slagit 23. Jag måste däremot medge att jag gick in i nyöppnade glassaffären utanför dörren och fick ett smakprov av mascarponeglass och russinchokladglass innan jag gick upp till lägenheten. Gott, men jag ska nog klara mig från missbruk.

Imorgon skulle vi ha åkt till Parque de la Costa men jag tror det blir en lugn dag istället. Vi fick tillräckligt med utomhusluft idag, och jag tror ingen av oss var speciellt sugen på att blöta ner sig på en nöjespark istället.

Vi får se när detta inlägg publiceras, men det skrevs lördag kväll.

Att köa

På lördag spelar Argentina VM-kval hemma mot Paraguay. Självklart ska man gå på den matchen eftersom den spelas på Monumental som ligger bara några kvarter från Belgrano (River's Stadium). Ticnet tänkte jag, men tänk så fel jag hade.

Klara åkte igår för att köpa biljetter till David, mig och några andra utbytesstudenter. David och jag, som satt och "jobbade" med optimering och tittade på film tyckte det var en vettig deal: Klara, som inte alls är hälften så fanatisk till fotboll får åka och fixa. Vi kunde slappa.

Men rättvisa skulle snabbt skipas. Någon gång mitt i filmen meddelar Klara oss att biljettkassan är stängd för dagen och att den öppnar igen kl. 06.00 imorgon bitti med billigare biljetter. Hon hade hoppats på att (nu ska vi se så att jag får rätt citat) "någon såndär fotbollstokig människa" skulle gå upp och köpa på morgonen istället. Visserligen är David fotbollstokig, men han är också morgontrött. Jag förstod snabbt att om inte jag skulle göra det skulle vi inte gå på matchen.

Jag föreställde mig ett sovande BsAs med 4 tappra paraguayaner köandes framför en öde biljettlucka och jag hade planerat att vara tillbaks i sängen runt 7-snåret. Så fel jag hade.

Självklart är det mörkt kl. 05:30 på morgonen så när jag klev av taxin (som jag för övrigt kommer fakturera David och Klara) såg jag inte att kön sträckte sig 10 kvarter mot floden. Jobbigt.

Det var inte så mycket att göra förutom att bita i det sura, kalla, trötta, mörka och fuktiga äpplet och ställa sig i längst bak i kön och vänta. 4 timmar senare var jag framme vid biljettkassan.

Regeln är att man bara får köpa 2 biljetter, så jag tänkte att detta skulle bli ett utmärkt tillfälle att äntligen muta någon. (Man måste ju prova när man är här nere!) Men jag kom på ett smidigare sätt. De paret som stod bakom mig i kön skulle bara köpa 3 biljetter så jag log lite turistigt och sa att jag inte förstod varför man bara fick köpa 2 och sedan frågade jag om jag fick köpa deras sista biljett... och det fick jag! Success! Är matchen inte bra då...

Det som överraskade mig mest var att vissa personer (mycket smartare är mig) gick i grupper förbi alla personer i kön och sa "permiso, permiso" "ursäkta, ursäkta" ända tills de kom fram till en vaktstation som fanns varje 150 meter. Jag tror ingen fattade att det var köfuskare det handlade om, men vad ska man göra? 99% av folket står ju 1, eller kanske 2 personer tillsammans i kön, och då kan man ju inte börja mucka med en grupp på 6 eller 7. Smart fast otroligt omoraliskt. Jag kan inte säga att jag är helt stolt över det, men när en full köfuskare som skulle krypa under kravallstängslet slog sig rejält i huvudet och fick gå ur kön tänkte jag för mig själv "rätt åt dig". Förlåt, men ni skulle också tänkt så efter 3 timmar i en kö.

När jag kom hem till lägenheten igen tänkte jag ventilera tankarna på en gång, men mina fingrar var för kalla och jag somnade på en gång. Nu sitter jag som många säkert redan gissat på skolans bibliotek och väntar på gruppkamrater. De är just nu 41 minuter försenade. Småpotatis.

Aha... nu kom de. Måste gå. Ciao

I biblioteket igen...

Ja, jag sitter faktiskt i skolans bibliotek än en gång. Jag skulle arbetat med grupparbetet, men idag ringde de faktiskt mig och sa att de inte kunde arbeta. Gött!

En mycket konstruktiv dag med dataspelande på marketinglektionen (jo, fast vi fick titta lite på papprena ibland så det såg ut som vi jobbade) och sen en lång café con leche-paus i kafeterian och nu lite R&R i biblioteket. Nu tänker ni säkert: "Men snälla Jonas, du får inte spela dataspel på lektionen." Jo. Det får jag. Jag har varit en bra elev hela min skolkarriär och aldrig varit det minsta busig nån gång. Nu får jag vara det, och jag var dessutom färdig med lektionsuppgiften (eller rättare sagt: senaste 3 lektionernauppgiften. tröga bolivianer!).

Igår var vi på jakt efter sushi. I ett land där det luktar grillat kött när öppnar dörren på kvällarna är detta inte helt lätt. Jag har visserligen en take-away-sushi mitt emot min lägenhet men jag har hört att den ska vara dyr och dessutom halvdan. För att hitta ett lämpligt sushiställe bestämde jag mig för att ställa mig och vänta på nästa kostymklädda argentinare som gick förbi och fråga honom. Man kan ju inte vara äkta businessman om man inte vet var det finns ett bra sushihak. (Alla ni som är äkta businessmän/kvinnor och som läser detta kan bekräfta detta. Om inte, skriv en kommentar så tar jag bort meningen.) Ni som läst tidigare inlägg vet att man inte kan lita på argentinare till 100% vad det gäller vägbeskrivningar så det var på vinst och förlust vi siktade på Guatemala och Fitz Roy. Restaurangen hette Osaka och verkade väldigt trevlig och "inne" så att säga. Tyvärr var den för kvällen fullbokad så det får bli någon annan gång.

Istället gick vi till ett ställe som heter Bio. (hit ska vi gå när du kommer Ulrica!) Här fanns det bara ekologiskt odlade matvaror och endast vegetarisk mat och t.om. ekologiska drycker. Det är rätt så udda i en stad där man slänger glasflaskor, metallskräp och mjölkförpackningar i en och samma sopsäck. Det var således mycket skönt att få lätta sitt samvete med att äta lite ekologiskt (och väldigt gott). Dessutom så tror jag magen tackade mig för en paus från köttätandet som man gör varje dag. Varsågod. Undra om de källsorterar soporna från den restaurangen. Jag tror inte det.

Jo just det. Anledningen till varför jag skrev om restaurangbesök i två stycken är att jag hade egentligen tänkt att recensera restauranger mer i min blogg. Onekligen går man ut mycket mer här och det vore kanske något att skriva om i bloggen. Om man tittar på hur jag recenserade maten i föregående 2 stycken så bör jag nog inte bli matkritiker. "Väldigt gott" säger nog inte så mycket egentligen, och egentligen så tror jag inte ni bryr er så mycket om restaurangerna här heller. Jag låter nog bli recensionerna i framtiden.

Nej, nu måste jag gå ut och springa lite. De håller på och öppna en glassbutik precis bredvid min trappuppgång och glassen här är väldigt god. Det blir ett riktigt test på mitt psyke att varje dag gå förbi den affären utan att köpa nåt. Men det ska nog gå bra...

I väntans tider...

Kapitel 1:

Nu sitter jag återigen på skolans bibliotek och väntar på mina gruppkamrater. Vi skulle träffats klockan halv fem, men inte helt oväntat har de ännu inte dykt upp (17:07). Jag tänker således skriva ända tills de dyker upp. Om de inte dyker upp så får jag skriva i all oändlighet, men ett sånt inlägg orkar ju ingen läsa, så för allas bästa är det nog bäst att jag sätter en tidsgräns på det hela. Datorbatteriet. Ni får ursäkta om det blir ett abrupt slut på det hela när de dyker upp, men det är det som är det fina i kråksången. (kan man använda det uttrycket så?) Ni får helt enkelt kolla in tiden då det hela publicerades för att se när det hela tog slut.

I Sverige kan man köpa luftspray för att spraya i toaletten om det luktar illa efter man har använt den. Det brukar heta "Airwick" eller motsvarande. Jag brukar köpa den lilla sprayapparaten man sätter på väggen och som man trycker på för att få en väl balanserad dos koncentrerad grandoft in i badrummet. Det finns också sprayflaskor som ser ut ungefär som hårspray att köpa. Dessa tycker jag personligen inte fungerar optimalt (varför jag kommenterar om något så ointressant som dessa kommer ni snart märka) och för att använda ett filmcitat: "Great! Now it smells like someone took a crap in a pinetree!" Ja, ni fattar. Efter ett slag blir också lukten från luftsprayen synonymt med toalettlukt, varpå hela syftet försvinner lite grann.

Här används luftsprayen till något helt annat, eller snarare ALLT annat. Kök, sovrum, taxibilar, kontor, klassrum, you name it! I många fall känns det som de används istället för att städa.

"Jaha, städdags!?" ...sprut, sprut... "Klart!"

"Ska vi öppna dörren och vädra lite?" "Nej, det är lugnt!" ...sprut... "Sådärja!"

"Gu va det luktar matos här. Kan du inte sätta igång fläkten!" "Nej, men jag kan hämta flaskan."

Undra om argentinarna går omkring med sin egen lilla pocket-size flaska i fickan på stan.

Frågan är vad som är värst; att ha ett rum som luktar illa, eller att veta att det luktar illa och att man sprutat in kemikalier för att dölja det hela. Jamenar, man dödar väl inte bakterierna med sprayen eller?

Till följd av detta känns det väldigt ofta som man går i en enda stor toalett när man är här. Detta problem tror jag inte argentinarna har när de åker utomlands. Om de längtar hem är det bara för dem att sätta sig på en toalett så är allt fixat! Lustigt!

Kapitel 2: (ja, de har fortfarande inte dykt upp):

Barcelona... ja... vad ska man säga. 0-1 borta mot Numancia är faktiskt inget att hänga i julgranen. Igår när jag satt och lyssnade på matchen (Radio Catalunya) och la en patiens kunde jag inte låta bli att tro att det blir en till säsång, sesång, säsong, sesong, (nåt borde va rätt, tror det är 3:an?) med mycket bollinnehav, stillastående kameruaner, och stolpträffar a la Iniesta. (Han måste för övrigt vara den mest frustrerade fotbollsspelaren ever. Undra hur många gånger den mannen dribblat förbi ett mindre kompani för att sedan snubbla på mållinjen, träffa ribban, eller skjuta utanför.) (Undra om det är friskt att använda så här många parenteser [jamenar, OK att jag läser till ingenjör {vi använder mycket parenteser} men nån gång måste jag ju lära mig hur man skriver ordentligt] när man skriver) hmmm... just det... Barcelona.

Det är nog inte frågan om dåligt spel, men jag saknar en viss liten fransman som alltid kom inskärande från högerkanten när Eto'o var markerad i mitten, eller Overmars som kunde ta en helplanslöpning från eget straffområde för att slå en målgivande pass. Jag tror t.o.m. Barcelona skulle tjäna på att när Puyol eller Toure börjar bygga upp spelet ge bort bollen till motståndarlaget och sen försöka kontra sönder matchen. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men fotboll handlar faktisk också om att göra mål.

Appropå fotboll. Vi har startat ett fotbollslag här med utbytesstudenter: FC Quilmes. Det finns en intrauniversitetstävling i 6-mannafotboll som vi anmälde oss till. 2 svenskar, 2 tyskar, 4 fransmän, 2 italienare, och en katalan. Vi hade vår första match i fredags när vi mötte Il Azurri (italienarna). 7-2 till FC Quilmes!!! Det var faktiskt rätt roligt att spela stereotypfotboll. Tyskarna på mittfältet, svenskarna som backar, och katalanen som forward. Italienarna (i andra laget) hade visserligen mycket skickliga spelare men saknade lagkänsla och föll väldigt lätt när man tacklade dem. Nu i veckan ska jag gå och köpa mig ett par fotbollsdojor.

Kapitel 3:

I lördags var vi på El Ateneo. El Ateneo är en bokhandel som är något speciell. Den är nämligen en gammal teater som är renoverad och sedan omgjord till bokaffär. Där kan man lugnt sitta i en skön fotölj och dricka en café con leche och läsa sin nyinköpta roman eller guidebok. Det är något utöver alla andra boklådor (ja, det är sant, en bokhandel flera boklådor) som man kan besöka runt om i världen.

Vi tyckte däremot inte det var någon höjdare att sitta inne i en luftsprayad bokhandel när vädret var som det var så vi promenerade vidare till Recoletas gravplats. Här är bland annat Evita begravd och beskyddad för att klara ett kärnvapenanfall. (tror jag. ni får läsa mer om det någon annanstans) Efter att ha sett alla turistiga delar av kyrkogården beslöt vi oss för att promenera till något lite mer muntert ställe.

Vi valde japanska trädgården. Det var länge sedan jag var inne i en japansk trädgård och visst fick man lite flashbacks från den gamla goda tiden. Jag minns framförallt den som fanns bredvid Himeijislottet. Då blev jag sugen att åka till Japan igen där saker och ting är i tid. (Ja, jag är på rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Skolan har bara ett bibliotek och det är rätt litet. Såvida inte mina gruppkamrater sitter bakom en pelare... vänta... nej...)

När solen började gå ner satte vi oss och drack lite mate i en park som kändes väldigt mycket som en stor rondell. När det blev mörkt blev det lite kyligt, så då satte jag på mig tröjan och gick in. (Om man bor utomlands får man retas!)

Kapitel 4:

Det är nu rätt så säkert att förutsätta att mina gruppkamrater inte kommer, så jag borde nog kapitelindela avsnitten så att det inte blir så jobbigt att läsa.

För er som inte vet blir jag morbror om ett slag! (Ulrica, jag hoppas du vet, annars är det nog dags att få lite panik) Detta är något som jag ser väldigt mycket fram emot. Helt enligt planerna skippar jag första året då det för det mesta kommer vara bajs och gråt. Jag kommer tillbaks när barnet börjar gå, prata och allt annat roligt.

Jag har däremot börjat tänka på om det är så smart att lära Spiggen spela piano som jag hade tänkt från en börjar. Säkrast är nog att inte göra detta. Jamenar, Ulrica bara klagar och klagar på att hon inte skulle lärt mig spela piano och visst vore det kul att vara bäst på något i släkten. (Sorry Ulrica, jag får nog ta den titeln nu. Om du vill kan vi ha en tävling: http://www.youtube.com/watch?v=4tislJu9Dls)

Spiggen får helt enkelt lära sig curling, ukulele och grekiska. Och ingen hjälp från mig! Jag tror däremot Ulrica och Stefan blir fantastiska föräldrar!

Kapitel 5:

Det arbetet vi skulle arbeta på idag ska handla om datorer. Daniel Olausson (IEI) hade nog blivit galen om han läste detta inlägg. Jag menar datorer: the story. Kom igen. Ursäkta spanskan men VAFAN SKA JAG SKRIVA OM! Nej just det, jag glömde, här skriver vi inget själva, här kopierar vi information från internet. Med andra ord ska vi klippa ihop text som redan finns till ett arbete om något som ingen bryr sig om.

Vi lämnade in en draft förra tisdagen och vår lärare Mario tyckte då att vi använt för lite vetenskapliga källor. Skriv in "computers" eller "ordenadores" i Google och se hur många vetenskapliga uppsatser ni får upp. "Hej jag heter NN och jag doktorerar i ämnet datorer!" Jag frågade mina arbetskamrater om jag skulle forska lite kring transistorer och kretskort och sånt som ÄR intressant som dragit igång datorutvecklingen rejält, men det var inte riktigt det som projektet skulle handla om. Det skulle handla om datorer.

Jaja, jag får väl anpassa mig. "When in Rome do as the Romanians!"

Kapitel 6:

Nu känner jag att det börjar bli dags att röra på mig. Om inte annat så har ni säkert tröttnat på att läsa. Jag börjar min sena kvällslektion om en timme, men jag måste gå dit om 20 minuter för det är då den börjar egentligen.

Jag borde också äta något kanske, men det är just vid denna tid som alla lunchställen har stängt och alla middagsställen inte öppnat. Jag får väl käka en macka nere i caféet.

Ni som läst ända hit: tack för sällskapet under denna trevliga eftermiddag. Vilken tur att jag väntade i biblioteket på att jobba, annars hade jag nog bara hunnit äta en ordentlig middag, eller handla frukost till imorgon, eller göra något annat vettigt!!!

Jag vill också tacka alla som gratulerat mig på födelsedagen! Visst är det lite slappt att tacka via en blogg men jag tror ni förstår mig om jag gör det på detta enkla sätt. TACK!

Just det, en sak till. (PS, typ...) Man får inte skriva kommentarer av det slag Martin gjorde till förra inlägget. Risken finns att jag inte är kompis med den personen när jag kommer tillbaks till Sverige. Det är bara jag som får skriva om sånt.