Milongadags...

Nu var det länge sedan jag dansade tango. Eller, ja, egentligen igår... men innan dess var det länge sedan...

Några tappra själar från tangogruppen bestämde oss för att ta oss till Club Beso för att njuta av en kväll med "Un montón de tango".

Jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig när jag kom dit men detta var det som fanns:

• möbellayout a la "Let's Dance" med ett dansgolv i mitten
• vinröda och mörkgröna dukar som komplementerade väggmålningarna från 1964 mycket väl
• 20 argentinska herrar med varsit glas vin
• 20 argentinska damer med varsit glas vin
• en halvdan ljudanläggning som spelade tangomusik
• (en förädisk pelare i mitten av dansgolvet)
• tangostämning

Visst var det nervöst. Jag menar, kommer man ett gäng utlänningar till ett lokalt tangohak så är det ju inte så att man smälter in direkt. Det tog således några danser innan jag fick upp modet och bestämde mig för att börja dansa. Det gick bra. Vid slutet av kvällen lyckades jag t.o.m. utföra ett mindre kast.

Jag tror den största skillnaden mellan oss och de riktiga argentinarna var att de dansade tango och vi dansade tangosteg. Visserligen kunde vi göra en massa moves, men kungen av dansgolvet för kvällen var nog ändå den 80-åriga gubben som man var tvungen att titta på två gånger för att se om han verkligen rörde sig. Klass!

Under hela kvällen satt det en man i 70-årsåldern och tittade på dansgolvet. Man blev alltid lite rädd när man dansade förbi honom för alla vi var helt säkra på att han var stammis och gammal tangoräv. När jag frågade honom vad han tyckte om tangon svarade han: "No hablo español, soy de Oklahoma." Det är inte ofta man inte lyckas spana in en turist.