Att köa

På lördag spelar Argentina VM-kval hemma mot Paraguay. Självklart ska man gå på den matchen eftersom den spelas på Monumental som ligger bara några kvarter från Belgrano (River's Stadium). Ticnet tänkte jag, men tänk så fel jag hade.

Klara åkte igår för att köpa biljetter till David, mig och några andra utbytesstudenter. David och jag, som satt och "jobbade" med optimering och tittade på film tyckte det var en vettig deal: Klara, som inte alls är hälften så fanatisk till fotboll får åka och fixa. Vi kunde slappa.

Men rättvisa skulle snabbt skipas. Någon gång mitt i filmen meddelar Klara oss att biljettkassan är stängd för dagen och att den öppnar igen kl. 06.00 imorgon bitti med billigare biljetter. Hon hade hoppats på att (nu ska vi se så att jag får rätt citat) "någon såndär fotbollstokig människa" skulle gå upp och köpa på morgonen istället. Visserligen är David fotbollstokig, men han är också morgontrött. Jag förstod snabbt att om inte jag skulle göra det skulle vi inte gå på matchen.

Jag föreställde mig ett sovande BsAs med 4 tappra paraguayaner köandes framför en öde biljettlucka och jag hade planerat att vara tillbaks i sängen runt 7-snåret. Så fel jag hade.

Självklart är det mörkt kl. 05:30 på morgonen så när jag klev av taxin (som jag för övrigt kommer fakturera David och Klara) såg jag inte att kön sträckte sig 10 kvarter mot floden. Jobbigt.

Det var inte så mycket att göra förutom att bita i det sura, kalla, trötta, mörka och fuktiga äpplet och ställa sig i längst bak i kön och vänta. 4 timmar senare var jag framme vid biljettkassan.

Regeln är att man bara får köpa 2 biljetter, så jag tänkte att detta skulle bli ett utmärkt tillfälle att äntligen muta någon. (Man måste ju prova när man är här nere!) Men jag kom på ett smidigare sätt. De paret som stod bakom mig i kön skulle bara köpa 3 biljetter så jag log lite turistigt och sa att jag inte förstod varför man bara fick köpa 2 och sedan frågade jag om jag fick köpa deras sista biljett... och det fick jag! Success! Är matchen inte bra då...

Det som överraskade mig mest var att vissa personer (mycket smartare är mig) gick i grupper förbi alla personer i kön och sa "permiso, permiso" "ursäkta, ursäkta" ända tills de kom fram till en vaktstation som fanns varje 150 meter. Jag tror ingen fattade att det var köfuskare det handlade om, men vad ska man göra? 99% av folket står ju 1, eller kanske 2 personer tillsammans i kön, och då kan man ju inte börja mucka med en grupp på 6 eller 7. Smart fast otroligt omoraliskt. Jag kan inte säga att jag är helt stolt över det, men när en full köfuskare som skulle krypa under kravallstängslet slog sig rejält i huvudet och fick gå ur kön tänkte jag för mig själv "rätt åt dig". Förlåt, men ni skulle också tänkt så efter 3 timmar i en kö.

När jag kom hem till lägenheten igen tänkte jag ventilera tankarna på en gång, men mina fingrar var för kalla och jag somnade på en gång. Nu sitter jag som många säkert redan gissat på skolans bibliotek och väntar på gruppkamrater. De är just nu 41 minuter försenade. Småpotatis.

Aha... nu kom de. Måste gå. Ciao