El Frasco

För tillfället skriver jag detta blogginlägg på Word. Kan ni tänka er? Hur handikappad är man inte idag om man inte har Internet? Jag vet att det låter lite väl ”gammaldags” att ställa en sådan fråga men det är först när man inte har Internet som man förstår hur mycket man saknar det. Jag går omkring här i lägenheten och vet inte hur jag ska kunna ta reda på vad som händer imorgon i stan och hur vädret ska bli. Jag kan inte heller kolla mail (livsviktigt) och bloggkommentarer (livsviktigare). Jaja… spellcheck på word gör i alla fall stor bokstav på I i Internet automagiskt. Något (jag skrev ”nåt” först men då tyckte word det var vardagligt och inte skulle användas i mitt dokument) kan man glädjas av.

Idag var vi på fotboll. Klara, David och jag… och vilken fest det var!! Solen sken, nästan 30 grader, läktarna var fullsatta med skrikande argentinare, bengaliska eldar och Messi gjorde hattrick och 2 mål var cykelsparkar. Argentina vann tillslut med hela 8-0! Utklassning.

Njae… nu överdrev jag nog lite. Jag har gott om tid så ni får hela storyn:

I torsdags, när mina episkt sena gruppkamrater äntligen dök upp berättade jag stolt att jag hade fått tag på biljetter till fotbollsmatchen i helgen. De tyckte jag var galen som hade köat och dessutom köpt ”populares” dvs ”folkets biljetter” dvs ”inte riktigt Sandviksbiljetter”. ”Compraste populares?! Oye, che, van a matarte allí!” ”Sí, sacan los turistas y los matan! No es broma.” ”Debes ir muy temprano para conseguir un sitio para que veas el partido!” “Por lo menos 3 horas antes!” “Por lo menos!” Ja, ni fattar.

När jag imorse vaknade av regnet mot rutan (Jo, jag hade också ställt väckarklockan, men det finns en knapp på den som heter Snooze som är guld värd!) tänkte jag att det var nog bara en tropisk skur som passerade för att dra ner temperaturen till en behagligare nivå. Tydligen var det inte en ”tropisk skur” utan ett ”svenskt pissväder” som passerade. Medeltemperaturen för dagen skulle landa kring 6 grader och fuktigt.

När vi träffades kl. 12:45 var David redan dyngsur och Klara var bara småsur, så dagen hade redan börjat toppen! Vi kom till stadion 3 timmar innan matchen precis som polarna rekommenderat och letade snabbt och smidigt upp vår läktare. (Snabbt och smidigt = efter 8 kvarters omväg, i leran under en bro, ut på en motorvägspåfart och till sist fram till läktaren) Jag blev dessutom bestulen på mitt lånade paraply av polisen (hmm… syftningarna i den meningen kan vara svårtolkade: jag lånade ett paraply av Alfredo och polisen snodde det). De sa att jag inte fick ta med det in på arenan för jag kunde kasta det in på planen och att jag skulle lämna det hos dem för att sedan hämta det igen på samma ställe. Jag hade inte så mycket val även om jag tvivlade starkt på att jag någonsin skulle få tillbaks paraplyet och jag lämnade snällt och svenskt in den potentiella projektilen. Hur kunde de veta att jag skulle ha kastat paraplyet på linjedomaren?! Tydligen skulle jag ha tagit med mig kakor till stadion för att kasta istället för ett paraply. De flyger längre än paraplyer och polisen tar inte dem när man går in. Orutinerat.

Väl på plats så jag fram emot att trängas tillsammans med skrikande argentinare och stå och hoppa mig varm tills matchen skulle börja. Det fanns 4 personer på läktaren. Istället för att stå högt upp i regnet på en kall och blåsig läktare bästemde (så stavar jag det) vi oss för att köpa lite kaffe och ställa oss i lä. Kaffegubben hånskrattade lite lätt åt mig när jag frågade om han hade mjölk (de brukar ha det) och hällde sedan upp världens sötaste kaffe till ett turistpris på 4 peso styck. Hade vi varit argentinare hade det inte kostat mer än 2 peso; det kan jag svära på. Påminn mig om att jag ska skriva ett inlägg om kaffe någon gång. Det är också en rolig historia. Anyways…

Efter 3 timmar började läktarna äntligen fyllas med folk och spelarna klev in på planen. Det kändes lite 1936 när en ensam högtalare (en sån där som finns i tecknade filmer) spelade upp argentinska nationalsången och kommentatorn läste upp startelvorna. Matchen drog igång.

När Riquelme drog en 25-metersfrispark i ribban tänkte jag och resten av popularesläktaren att det skulle bli en enkel match. Paraguayanerna skulle få agera koner. Tyvärr var det inte så mycket mer som krävdes av Paraguay när mittlåset i Argentina heter Coloccini och Demichelis (ursäkta stavningarna): 2 backar som spelar chansfotboll och tycker om att glidtackla. Hur Paraguays 0-1 mål kom till kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg för storbildsskärmen på stadion fungerar ju givetvis inte, men jag tror Collochini snubblade och Demmiccelis sprang ihop med Abondanzieri (varför kan de inte heta lite vettigare namn?) och sen studsade bollen in i mål. Typ.

När planens bäste spelare, Carlos Tevez, sedan fick rött kort i slutet på första halvlek kändes det surt - inte bara om fötterna utan även om hela situationen. Blött, underläge, numerärt underläge, skadad målvakt och en osynlig Messi. ”Puede ser un frasco!” tror jag Klara uttryckte sig. Stabil spanska!

Andra halvlek drog igång med Argentina som det bollförande laget. Det går inte att inte beundra deras fantastiska teknik och spel på små ytor. Samtidigt kan man ifrågasätta 3-3-3 systemet som användes och deras förkärlek för att alltid spela upp bollen i mitten. Messi behövde i och för sig bara en möjlighet. En fantastisk dribbling (verbet för att dribbla heter maradonear här) och en perfekt passning gav 1-1 och lite hopp till den frusna och tysta publiken. Matchen skulle också sluta 1-1 vilket inte är vad argentinarna hade hoppats på. Det betyder nog ingenting i slutändan då Argentina borde ta sig till VM.

Blöta och trötta gick vi sedan 20 minuterspromenaden till Davids lägenhet. Där köpte vi ett gäng empanadas (vi var skapligt hungriga) och vräkte i oss dem samtidigt som vi spekulerade om vad vi skulle göra under kvällen. Vi röstade på bio och gick och såg ”Tropical Thunder” med bl.a. Ben Stiller och Jack Black. Det kändes skönt att gräva ner sig i en biosalong och skratta gott till en mycket rolig film.

Konstigt nog slutade kvällen där. Jag kände mig helt paff när jag gick hem och klockan inte slagit 23. Jag måste däremot medge att jag gick in i nyöppnade glassaffären utanför dörren och fick ett smakprov av mascarponeglass och russinchokladglass innan jag gick upp till lägenheten. Gott, men jag ska nog klara mig från missbruk.

Imorgon skulle vi ha åkt till Parque de la Costa men jag tror det blir en lugn dag istället. Vi fick tillräckligt med utomhusluft idag, och jag tror ingen av oss var speciellt sugen på att blöta ner sig på en nöjespark istället.

Vi får se när detta inlägg publiceras, men det skrevs lördag kväll.