I väntans tider...

Kapitel 1:

Nu sitter jag återigen på skolans bibliotek och väntar på mina gruppkamrater. Vi skulle träffats klockan halv fem, men inte helt oväntat har de ännu inte dykt upp (17:07). Jag tänker således skriva ända tills de dyker upp. Om de inte dyker upp så får jag skriva i all oändlighet, men ett sånt inlägg orkar ju ingen läsa, så för allas bästa är det nog bäst att jag sätter en tidsgräns på det hela. Datorbatteriet. Ni får ursäkta om det blir ett abrupt slut på det hela när de dyker upp, men det är det som är det fina i kråksången. (kan man använda det uttrycket så?) Ni får helt enkelt kolla in tiden då det hela publicerades för att se när det hela tog slut.

I Sverige kan man köpa luftspray för att spraya i toaletten om det luktar illa efter man har använt den. Det brukar heta "Airwick" eller motsvarande. Jag brukar köpa den lilla sprayapparaten man sätter på väggen och som man trycker på för att få en väl balanserad dos koncentrerad grandoft in i badrummet. Det finns också sprayflaskor som ser ut ungefär som hårspray att köpa. Dessa tycker jag personligen inte fungerar optimalt (varför jag kommenterar om något så ointressant som dessa kommer ni snart märka) och för att använda ett filmcitat: "Great! Now it smells like someone took a crap in a pinetree!" Ja, ni fattar. Efter ett slag blir också lukten från luftsprayen synonymt med toalettlukt, varpå hela syftet försvinner lite grann.

Här används luftsprayen till något helt annat, eller snarare ALLT annat. Kök, sovrum, taxibilar, kontor, klassrum, you name it! I många fall känns det som de används istället för att städa.

"Jaha, städdags!?" ...sprut, sprut... "Klart!"

"Ska vi öppna dörren och vädra lite?" "Nej, det är lugnt!" ...sprut... "Sådärja!"

"Gu va det luktar matos här. Kan du inte sätta igång fläkten!" "Nej, men jag kan hämta flaskan."

Undra om argentinarna går omkring med sin egen lilla pocket-size flaska i fickan på stan.

Frågan är vad som är värst; att ha ett rum som luktar illa, eller att veta att det luktar illa och att man sprutat in kemikalier för att dölja det hela. Jamenar, man dödar väl inte bakterierna med sprayen eller?

Till följd av detta känns det väldigt ofta som man går i en enda stor toalett när man är här. Detta problem tror jag inte argentinarna har när de åker utomlands. Om de längtar hem är det bara för dem att sätta sig på en toalett så är allt fixat! Lustigt!

Kapitel 2: (ja, de har fortfarande inte dykt upp):

Barcelona... ja... vad ska man säga. 0-1 borta mot Numancia är faktiskt inget att hänga i julgranen. Igår när jag satt och lyssnade på matchen (Radio Catalunya) och la en patiens kunde jag inte låta bli att tro att det blir en till säsång, sesång, säsong, sesong, (nåt borde va rätt, tror det är 3:an?) med mycket bollinnehav, stillastående kameruaner, och stolpträffar a la Iniesta. (Han måste för övrigt vara den mest frustrerade fotbollsspelaren ever. Undra hur många gånger den mannen dribblat förbi ett mindre kompani för att sedan snubbla på mållinjen, träffa ribban, eller skjuta utanför.) (Undra om det är friskt att använda så här många parenteser [jamenar, OK att jag läser till ingenjör {vi använder mycket parenteser} men nån gång måste jag ju lära mig hur man skriver ordentligt] när man skriver) hmmm... just det... Barcelona.

Det är nog inte frågan om dåligt spel, men jag saknar en viss liten fransman som alltid kom inskärande från högerkanten när Eto'o var markerad i mitten, eller Overmars som kunde ta en helplanslöpning från eget straffområde för att slå en målgivande pass. Jag tror t.o.m. Barcelona skulle tjäna på att när Puyol eller Toure börjar bygga upp spelet ge bort bollen till motståndarlaget och sen försöka kontra sönder matchen. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men fotboll handlar faktisk också om att göra mål.

Appropå fotboll. Vi har startat ett fotbollslag här med utbytesstudenter: FC Quilmes. Det finns en intrauniversitetstävling i 6-mannafotboll som vi anmälde oss till. 2 svenskar, 2 tyskar, 4 fransmän, 2 italienare, och en katalan. Vi hade vår första match i fredags när vi mötte Il Azurri (italienarna). 7-2 till FC Quilmes!!! Det var faktiskt rätt roligt att spela stereotypfotboll. Tyskarna på mittfältet, svenskarna som backar, och katalanen som forward. Italienarna (i andra laget) hade visserligen mycket skickliga spelare men saknade lagkänsla och föll väldigt lätt när man tacklade dem. Nu i veckan ska jag gå och köpa mig ett par fotbollsdojor.

Kapitel 3:

I lördags var vi på El Ateneo. El Ateneo är en bokhandel som är något speciell. Den är nämligen en gammal teater som är renoverad och sedan omgjord till bokaffär. Där kan man lugnt sitta i en skön fotölj och dricka en café con leche och läsa sin nyinköpta roman eller guidebok. Det är något utöver alla andra boklådor (ja, det är sant, en bokhandel flera boklådor) som man kan besöka runt om i världen.

Vi tyckte däremot inte det var någon höjdare att sitta inne i en luftsprayad bokhandel när vädret var som det var så vi promenerade vidare till Recoletas gravplats. Här är bland annat Evita begravd och beskyddad för att klara ett kärnvapenanfall. (tror jag. ni får läsa mer om det någon annanstans) Efter att ha sett alla turistiga delar av kyrkogården beslöt vi oss för att promenera till något lite mer muntert ställe.

Vi valde japanska trädgården. Det var länge sedan jag var inne i en japansk trädgård och visst fick man lite flashbacks från den gamla goda tiden. Jag minns framförallt den som fanns bredvid Himeijislottet. Då blev jag sugen att åka till Japan igen där saker och ting är i tid. (Ja, jag är på rätt ställe och vid rätt tidpunkt. Skolan har bara ett bibliotek och det är rätt litet. Såvida inte mina gruppkamrater sitter bakom en pelare... vänta... nej...)

När solen började gå ner satte vi oss och drack lite mate i en park som kändes väldigt mycket som en stor rondell. När det blev mörkt blev det lite kyligt, så då satte jag på mig tröjan och gick in. (Om man bor utomlands får man retas!)

Kapitel 4:

Det är nu rätt så säkert att förutsätta att mina gruppkamrater inte kommer, så jag borde nog kapitelindela avsnitten så att det inte blir så jobbigt att läsa.

För er som inte vet blir jag morbror om ett slag! (Ulrica, jag hoppas du vet, annars är det nog dags att få lite panik) Detta är något som jag ser väldigt mycket fram emot. Helt enligt planerna skippar jag första året då det för det mesta kommer vara bajs och gråt. Jag kommer tillbaks när barnet börjar gå, prata och allt annat roligt.

Jag har däremot börjat tänka på om det är så smart att lära Spiggen spela piano som jag hade tänkt från en börjar. Säkrast är nog att inte göra detta. Jamenar, Ulrica bara klagar och klagar på att hon inte skulle lärt mig spela piano och visst vore det kul att vara bäst på något i släkten. (Sorry Ulrica, jag får nog ta den titeln nu. Om du vill kan vi ha en tävling: http://www.youtube.com/watch?v=4tislJu9Dls)

Spiggen får helt enkelt lära sig curling, ukulele och grekiska. Och ingen hjälp från mig! Jag tror däremot Ulrica och Stefan blir fantastiska föräldrar!

Kapitel 5:

Det arbetet vi skulle arbeta på idag ska handla om datorer. Daniel Olausson (IEI) hade nog blivit galen om han läste detta inlägg. Jag menar datorer: the story. Kom igen. Ursäkta spanskan men VAFAN SKA JAG SKRIVA OM! Nej just det, jag glömde, här skriver vi inget själva, här kopierar vi information från internet. Med andra ord ska vi klippa ihop text som redan finns till ett arbete om något som ingen bryr sig om.

Vi lämnade in en draft förra tisdagen och vår lärare Mario tyckte då att vi använt för lite vetenskapliga källor. Skriv in "computers" eller "ordenadores" i Google och se hur många vetenskapliga uppsatser ni får upp. "Hej jag heter NN och jag doktorerar i ämnet datorer!" Jag frågade mina arbetskamrater om jag skulle forska lite kring transistorer och kretskort och sånt som ÄR intressant som dragit igång datorutvecklingen rejält, men det var inte riktigt det som projektet skulle handla om. Det skulle handla om datorer.

Jaja, jag får väl anpassa mig. "When in Rome do as the Romanians!"

Kapitel 6:

Nu känner jag att det börjar bli dags att röra på mig. Om inte annat så har ni säkert tröttnat på att läsa. Jag börjar min sena kvällslektion om en timme, men jag måste gå dit om 20 minuter för det är då den börjar egentligen.

Jag borde också äta något kanske, men det är just vid denna tid som alla lunchställen har stängt och alla middagsställen inte öppnat. Jag får väl käka en macka nere i caféet.

Ni som läst ända hit: tack för sällskapet under denna trevliga eftermiddag. Vilken tur att jag väntade i biblioteket på att jobba, annars hade jag nog bara hunnit äta en ordentlig middag, eller handla frukost till imorgon, eller göra något annat vettigt!!!

Jag vill också tacka alla som gratulerat mig på födelsedagen! Visst är det lite slappt att tacka via en blogg men jag tror ni förstår mig om jag gör det på detta enkla sätt. TACK!

Just det, en sak till. (PS, typ...) Man får inte skriva kommentarer av det slag Martin gjorde till förra inlägget. Risken finns att jag inte är kompis med den personen när jag kommer tillbaks till Sverige. Det är bara jag som får skriva om sånt.