Där jag trivs...

(Jag ber redan nu om ursäkt för det alltför musikaliska innehållet i detta inlägg. Förlåt.)

I söndags var jag på raggaekonsert. Den var bra. Musikerna var säkert rätt duktiga. Det lät som bra raggae. Där ungefär slutar min analys. Jag kan analysera andra saker: lokalen var rökig, jag var trött, hade ont i halsen och jag hade tidig lektion på måndagen. Jag sveptes inte med i raggaen direkt. Det händer liksom inget. "Spelar du melodi eller komp?" "Va? Jag? Nej... hmmm... jag är gitarrist!" För att vara diplomatisk avslutar jag med denna mening: Man får tycka om raggae om man vill.

Vad har däremot en döv komponist med CD-skivans uppfinning att göra? (Hängde ni med på den övergången?) Jo, när utvecklarlaget hos Sony (tror jag det var) skulle bestämma storleken på skivan hade de svårt att bestämma sig. 11 cm, 9 cm, eller varför inte 10cm? Då kom en musiker i gruppen (think outside the box) på att det vore kul att kunna lyssna på hela Beethovens 9:onde symfoni utan att behöva byta skiva. Den längsta inspelningen var 74 minuter och för detta krävdes 12 cm, varför dagens CD-, och DVD:skivor har den diametern. Lite kuriosa.

I alla fall... Idag gjorde Orquesta Estable del Teatro Colón Beethovens 9:a. Självklart var jag tvungen att gå. Så enkelt var det. Jag lyckades även få med mig en hel del otippade svenskar: Jocke, Viktor, Martin, Markus och Anna utan att ens behöva övertyga dem speciellt mycket. Konserten ägde rum tre kvarter från där jag bor så det var ju rätt praktiskt.

För er som inte känner till Beethovens 9:a ("Januari börjar året, februari kommer näst...") så är den musikvärldens motsvarighet till Mona Lisa. Efter mycket om och men, nästan 200 år av analyser och oändliga tolkningar är den fortfarande inte "förstådd" av världen. Inom citationstecken för att det inte krävs mycket kusikkunskap för att njuta av symfonin och dess musik.

Hela stycket bygger i princip upp till sluttemat, en dikt som heter An die Freude, och som till slut utvecklas mer och mer tills det når sitt climax i mitten på sista satsen. Jag lyckades filma en kort snutt av just detta: (Grymt mäktigt!)

Innan konserten gick jag bort till de andra svenskarna för att "undervisa" dem i lite "9:onde symfoninkunskap". Enligt min åsikt så uppskattar man musik bättre om man känner till den. Viktor hade då redan surfat in på Wikipedias hemsida och läst på, och jag måste säga att det är rätt intressant läsning. (http://en.wikipedia.org/wiki/Symphony_No._9_(Beethoven) sista parentesen är med i adressen också...) Sen gäller det också att lyssna in sig på symfonin några gånger för att verkligen uppskatta den. Senaste gången jag lyssnade på "9:an" live var i Sannomiya, Kobe, så det var på tiden.

Jag tänker inte kritisera Beethoven eller hans sista symfoni. Jag är helt enkelt inte utbildad tillräckligt. Men det gör inget, för jag hade nog inte haft nåt emot den i alla fall. Det är ju helt otroligt att han skrev verket HELT döv! Prova själva och se om ni kan måla en sträckgubbe samtidigt som ni blundar, och sen provar ni att måla Mona Lisa när ni blundar.

Jag tänker inte heller försöka försvara mitt val av Beethoven mot raggae. Jag tänker inte ens föreslå en liknelse.

Resten får man däremot kritisera:

Orquesta Estable del Teatro Colón är en mycket bra orkester. De är motsvarigheten till Hovkapellet i Stockholm. Jag var framförallt imponerad av dirigenten... nu ska vi se vad han hette... Nir Kabaretti. (Vad gjorde man innan Internet?) Som sig bör dirigerade han hela symfonin utantill, och han hade stenkoll hela tiden! Rutinerat. Han hade också några intressanta och mycket uppfriskande generalpauser i den annars sömniga tredje satsen. Denna sats dirigerades också till ett lite snabbare tempo än den brukar göras. Den har ju blivit långsammare med åren och frågan är om det inte var såhär Beethoven ville ha den. Vem vet? Mysigt i alla fall.

Om man får klaga lite, och det får man, så tyckte jag däremot hans tempo i 4:e satsens början var lite väl hektiskt. Det verkade också en fagottist tycka som levde i sin egna lilla värld när stråkarna tyckte han dirigerade för långsamt. Följden blev en ny tolkning av temat: lite synd för jag tror Beethoven visste vad han höll på med. Jag antar att det inte är dirigentens fel, men jag säger som en viss arg kinesisk dirigent: "Why, why? Nobody's pushing you... Waste of time!" Och om jag inte missminner mig helt fel tror jag att jag klankade ner på en ryckig orkester i inlägget om Carmina Burana också. Inte helt otippat med andra ord.

Återigen är jag mäkta imponerad av kören. Det hör till att akustiken i lokalen inte gynnar kören speciellt mycket. En stor ridå suger upp väldigt mycket av det som är bakom. (även flöjter, oboer, och annat tråkblås) Kören har en manskör ungefär lika stor som Lihkören och en damkör som Linnea, men VILKEN VOLYM! Jag fullkomligt trycktes ned i min stol i finalen och rös i hela kroppen. "Så här ska musik vara!" tänkte jag för mig själv då. Då trivdes jag.

Rent presentationsmässigt så tyckte jag inte det var så bra. Körnoterna var ihophäftade A4-papper och så även solisternas. Sopranon satt oförskämt och småbläddrade lite i sina noter under 3:e satsen (tacet för henne). Orkestern och kören hade även på sig helsvart (normalt i opera- och musikalensambler) även nu när det var deras tur att ha huvudrollen. Jag menar, hur svårt är det att fixa svarta pärmar, sitta still och sätta på sig en frack? Är jag petig eller skulle inte ni också känna er lite mer 1800-tals-Wien-von-Beethoven-publik om de gjorde detta. Trodde väl det.

Hursomhelst var den en helt fantastisk konsert och jag gick hem med ett leende på läpparna nynnandes och visslandes Beethoven. All min kritik är egentligen småsaker. Man ska vara en riktig närking för att säga att över 100 proffsmusiker var något annat än fantastiska. Och de var fantastiska! (och jag har bott i Närke!) För 25 peso var det ju också rena rama rånet! Jag funderar nästan på att gå på konserten igen när den spelas i en katedral om en vecka. Jag måste gå på fler konserter med symfoniorkestrar!

Nu ska jag stänga av mp3-spelaren med Beethoven och gå och lägga mig! Gonatt.

PS. Martin blev lite överraskad att det bara fanns 4 satser i verket. Jag menar, den heter ju Beethovens 9:a! Viktor var däremot lite besviken när han gick därifrån och sa: "Jag väntade och väntade men jag hörde aldrig duhduhdudöö," sjungandes Beethovens Femma (Ödessymfonin). Det var nog bra att jag inte förklarade för dem om kromatiska kvarterna i första satsen.

Gonatt på riktigt!